Personalens tid – vårdens dyraste resurs

Klockan i väntrummet ska gå några minuter efter, så ingen blir sur om man är lite sen. Klockan på mottagningsrummet ska gå några minuter före, det underlättar för att runda av i tid. Tricket som sägs ge fem minuter magisk tidsvinst vid varje besök var det första jag fick lära mig som läkarstudent med praktik på vårdcentral.

Ibland blir jag skeptisk till tidspressen. Visst ska vi ha ruljans på vårdcentralen, men det finns gränser, och de ligger inte enbart hos personalen. Patienterna, kanske äldre och sjuka, ska ta sig in på rummet, känna sig uppmärksammade, hinna få ett visst förtroende, kanske ta sig upp och ned från en brits, vara delaktiga i beslut. Till skillnad från personalen har de sällan rutin i sin roll. Om det blir svårare för oss att uppfatta allting rätt på kortare tid, hur mycket svårare blir det inte för patienten? Överdriven forcering ger missnöje, missuppfattningar, och kanske snart ett nytt besök för samma sak.

Statistiken tar dock inte hänsyn till om besöket är onödigt. När Elsa, 86, har hittat ett antal nya hudförändringar, fått det värre med yrseln och behöver en läkemedelsgenomgång, får hon boka flera rätt korta tider på olika dagar till olika läkare. Dottern, som jobbar fem mil därifrån, tar ledigt en halvdag för att skjutsa in henne varje gång. Man hade kunnat tänka sig att en enda, men dubbelt så lång, tid hade varit både bättre och effektivare för alla. Men det blir på något vis sämre i räkenskaperna och brukar sällan gå att få till.

Fast läkarkontakt i primärvården. Både professionen och patienterna vill ha det, varför får vi inte till det? Effektiviteten är bara en av fördelarna, men den borde tilltala organisationen? Personalens tid är förmodligen vårdens dyrbaraste resurs. Vi kan inte ägna den åt onödiga startsträckor och forcerade patientmöten. Läkekonstens orm biter sig själv i svansen.

Skribenten är regelbunden krönikör i Dagens Medicin. Texten är något kortad.

Text Linus Källgård