Ridtanterna får motion på hästryggen
Ulla-Britt Sjögren, 87 år, började rida när hon var 61. Dessförinnan hade hon aldrig suttit på en hästrygg. Måndagsförmiddagarna är sedan 25 år tillbaka heliga, då bär det av till stallet för att rykta, och sedan rida iväg tillsammans med resten av gänget som kallar sig ”ridtanterna”. Om vädrets makter inte tillåter uteridning blir det fika i stallet i stället.
Hemma hos Ulla-Britt och hennes man Åke, 90 år, bjuds på kaffe och kaka. Och det är inte vilken kaka som helst. Den här kakan bär nämligen samma namn som hennes älskade häst.
– Vad tror du ”min” häst heter? Frågar Ulla-Britt, samtidigt som hon bär in ett smarrigt kakfat.
Svaret blir att hästen såklart har samma namn som kakan, nämligen Tosca. Ett par veckor senare får jag följa med Ulla-Britt ut i stallet och se på när hon rider. Det blir en fantastisk upplevelse. Ulla-Britt är 150 centimeter lång, och hennes häst Tosca visar sig vara fem centimeter högre. Min första fråga blir; hur klarar du av att ta dig upp på en så stor häst?
– Nja, Tosca är ett 24-årigt gammalt snällt sto. Jag har hunnit med att ta död på ett par hästar under mina 25 år av ridning ska du veta!
I stället för golf
Visst kan det ibland vara besvärligt att vara så liten när hästen är så stor, det medger Ulla-Britt, men när hon väl har kommit upp i sadeln klarar hon galant av alla kommandon som krävs för att uteritten ska bli ett underbart nöje och ett gediget motionspass.
– Min man tycker det är bra att jag rider. Varje gång jag kommer hem från stallet ser han hur lycklig jag är, säger Ulla-Britt.
Jag började med ett ridläger, då kunde jag ingenting, men snart kvalificerade jag mig till tantgruppen.
Ulla-Britt är mamma till tre söner. Under deras uppväxt var hon hemmafru, och när barnen var stora fick hon arbete som kanslist inom Svenska kyrkan.
Hur kom du på tanken att börja rida som 60-plussare?
– När mina vänner var i pensionsåldern började de spela golf allihop, och det ville inte jag göra, så jag bestämde mig för att prova på ridning i stället.
Maken Åke råkade se en tidningsannons om islandshästridning, och det nappade Ulla-Britt genast på. Ridturen gav mersmak så hon kontaktade Klagshamns ridskola strax söder om Malmö. Där fanns en ridgrupp som kallade sig ”ridtanterna”, ledd av Birgitta Magnusson, i dag 75 år.
– Jag började med ett ridläger, då kunde jag ingenting, men snart kvalificerade jag mig till tantgruppen.
Sammansvetsad grupp
Sedan dess är Ulla-Britt en av de sju ridtanterna. Alla är mellan 68 och 87 år gamla. Gruppen är sammansvetsad och följer troget med sin ridlärare Birgitta när hon emellanåt byter stall.
– Vi rider alltid ute, minst en timme varje gång. Det där är inte så noga, men när det regnar eller snöar för mycket då stannar vi inomhus i stallet och dricker kaffe, säger Ulla-Britt.
Hästarna i det här stallet är snälla, erfarna och ganska gamla. De skulle aldrig få för sig att göra något dumt. Det är en stor trygghet för dem alla att veta. Men trots sina höga åldrar är det inget fel på hästarnas energi och ork.
– Att känna vinden och solen i ansiktet medan hästen arbetar under en, det är oslagbart, säger Ulla-Britt med ett strålande leende.
I fikarummet efter ridturen är stämningen god. Det pratas och skrattas. Jag frågar vad det är som är så bra med ridning? De enas gemensamt om det här svaret:
– Motionen vi får i hela kroppen, alla musklerna får jobba, att komma ut i naturen och så sist men inte minst njuter vi av den sociala gemenskapen!