Glädje och sorg i starka färger
I över ett halvt sekel har Ulrica Hydman Vallien trollbundit det svenska folket med vackra målningar, textilier och glaskonst. Trots att hon har passerat 78 år har hon inga planer på att dra sig tillbaka. Under hösten har hon haft en retrospektiv utställning i Edsvik Konsthall, Sollentuna, och snart börjar förberedelserna inför nästa års utställningar.
Inramad av mörk skog och djupa vattendrag, i det som kallas hjärtat av Småland, ligger den gamla glasbruksorten Åfors. Även om elden har slocknat i det en gång så livliga glasbruket lever konstens anda kvar på orten. Den globala glasindustrin har övergivit Åfors, men det har inte ett av Sveriges mest uppskattade konstnärspar, Ulrica Hydman Vallien och Bertil Vallien.
– När Bertil fick jobb här under 1960-talet fastnade vi direkt för Småland och flyttade hit. Det är en jättehärlig och inspirerande miljö att bo och verka i och vi vill inte flytta härifrån. Bertil jobbar fortfarande mycket med glas på Kosta glasbruk, och jag frilansar för dem då och då med glas för vissa utställningar. Nu pågår förberedelserna inför en julutställning på Galleri Kosta, säger Ulrica när hon tar emot i sitt hem och studio.
Skapar snabbt
Att kliva in i ett rum där så mycket kreativitet har alstrats genom flera decennier är en speciell upplevelse. Arbetsbänkarna är fulla av penslar, färg och konstverk, och längs väggarna finns ett helt yrkesliv samlat i böcker och pärmar. På golvet, bredvid den vindslucka som leder upp till Bertils studio, står en stor målning.
– Den är snart färdig. Jag vet nästan direkt hur jag vill ha det och är ganska snabb när jag skapar något. Där är Bertil och jag olika. Han funderar mer. Har vi bestämt oss för att hitta på något är det alltid jag som sitter och väntar och han som har ångest över att inte vara färdig. Haha.
Knapert på 60-talet
Ulrica tar täten och går genom två sällskaps- och vardagsrum in till köket. Hon förklarar att huset, som är utbyggt i flera etapper, bara var en liten förfallen 1700-talsstuga när de köpte det på 60-talet.
– När vi flyttade hit hade vi det väldigt knapert. För att ha råd med en kappa till vintern fick jag åka in till Kalmar och försöka sälja mina äggkoppar i keramik. Nu får vi mer för vår konst och har råd med lägenhet i Stockholm som vi använder när vi hälsar på barnbarn och vänner.
När vi flyttade hit hade vi det väldigt knapert.
Inredningsmässigt är hemmet som en privat utställning med konstverk i olika material och former, egna och från konstnärsvänner. Många konstnärer har hälsat på genom åren och ristat in sina namn i köksbordets skiva. Köket är också ett av flera rum med utsikt över kraftverksdammen som ligger vid tomtgränsen. Varje morgon året om börjar Bertil och Ulrica med ett bad i dammen.
– Sen äter vi en god frukost med müsli, yoghurt och bär. När Bertil åker till Kosta sätter jag på datorn. Först kollar jag börsen, jag är en daytrader, och sedan väntar e-post och telefonsamtal. Det har blivit en del samtal till Japan. Jag gör olika motiv till en reklambyrå och de är helt galna i mina saker. Jag har fått pris och varit med i japansk tv.
”Superduktig eller värdelös”
Även om Ulrica närmar sig 80 kan hon inte sluta jobba. Som konstnär har hon experimenterat med olika material. Just nu är det stor efterfrågan på hennes textilier som finns i olika möbelaffärer. Under hösten har hon haft en retrospektiv utställning 1960-2016 i Edsvik konsthall.
– Redan första dagen sålde jag en tavla för 90 000 kronor. Syftet med utställningen var att visa hur mina teckningar har förändrats genom åren. Även om jag tidigt blev förknippad med keramik och glas var det min teckningstalang som uppmärksammades i skolan och på Konstfack. Min lärare Stig Lindberg sa en gång att antingen blir du superduktig eller helt värdelös. Hans namn finns här någonstans, säger Ulrica och letar i bordsskivan.
Mamma fick syn på mig när jag satt och plockade med små snokar.
Hon skrattar till. Det gör Ulrica ofta. Hennes konst har alltid påverkats av hennes sinnesstämning, omgivning och syn på män, kvinnor och barn. Det finns spår av stor glädje, men också den sorg och tragedi som uppstår när man förlorar ett barn och går igenom tre missfall. Den slingrande ormen, som pryder många av hennes verk, är däremot ett minne från barndomen.
– Vi bodde i ett stort risigt hus i Österskär utanför Stockholm. En morgon fick mamma syn på mig när jag satt och plockade med små snokar och vita ägg. Hon skrek till och blev livrädd. Jag var förtjust i ormarna och tyckte hon överreagerade. Sedan dess har jag varit ormens beskyddare och satt in den i olika sammanhang. Min son Markus har haft en Kungspyton.
”Allt rullar på i snabb takt”
Barn och barnbarnen är en källa till glädje. Hon berättar stolt om deras uppväxt, arbeten och framtidsplaner. Yngste sonen Markus Vallien är bonde i Småland medan Hampus Vallien är advokat i Stockholm och har tagit över driften av VIDA Museum & Konsthall på Öland tillsammans med sin sambo. Ulrica har en permanent utställning på museet.
– Det var många besökare i år. Vi har faktiskt inte varit involverade mer än med min utställning som jag tänker förändra lite inför 2017. Nu under höst- och vintermånaderna blir det en resa till USA där Bertil ska ställa ut och sen blir det att sätta sig ner med vårens utställning på Pumphuset i Borstahusen i Landskrona. Allt rullar på i snabb takt, säger Ulrica ännu utan planer på att trappa ner tempot.