Slå Ping Pang Boll

Nöjeslivet i småländska Nässjö var på 60-talet starkt begränsat. Man tittade på Hylands hörna om lördagsaftnarna och kunde någon enstaka söndagseftermiddag få gå på matiné. Ett biobesök var inte komplett om man inte före föreställningen inhandlat ett godis som hette Nickel och fanns i två varianter; gammaldags blandning samt frukt.
Därutöver kunde man naturligtvis idrotta.

De få klasskamrater som varit förutseende nog att välja välbärgade föräldrar spelade tennis eller red. Vi övriga var hänvisade främst till simning, bordtennis eller bandy. Nässjö IF blev för övrigt 1949 svenska mästare i bandy genom att slå Edsbyn med 7-1 på Perstorpsgölen i Eksjö, vilket jag utgår från att de flesta läsare känner till.

Själv spelade jag under några år regelbundet bordtennis med klasskompisen Janne Andreasson.
Det fanns (och finns) i Nässjö en klubb som hette BTK Clipper och dit de talangfulla unga spelarna sökte sig. Janne och jag däremot spelade på KFUM, som hade den stora fördelen att där alltid fanns lediga bord…

På senare år har jag känt en slags oförklarlig önskan att åter hålla i ett bordtennisracket.
– Häng med oss, vi spelar varje söndag! utbrister ett par kinesiska kompisar här i Helsingfors när jag råkar nämna min önskan.
Det är nervigt att pröva något man inte gjort på närmare 50 år. Först slår jag mest i nät eller utanför bordet.

Fast efter kanske en halvtimme lättar det och jag får in några hyfsade forehand-smashar och det känns som att jag rent mentalt åter befinner mig i KFUMs träningslokal.
Fint om det kunde bli en vana att träna litet med kinesiska vännerna. Det är ju deras nationalsport och de om några vet hur skoj det är att ”Da Ping Pang Qiu” (ordagrant ”Slå Ping Pang Boll”).

Senaste artiklarna