Svårt att förstå krigets ofattbara lidande

Valet i september närmar sig, men medan vi närmar oss demokratins yttersta mänskliga rättighet – fria val, pågår i vår närhet ett krig som vi alla hoppades aldrig skulle inledas – Rysslands invasion av Ukraina. Vi som står bredvid kan inte förstå det ofattbara lidande ett krig utsätter ett land och ett folk för.

Det blir lätt plattityder. För hur ska vi som aldrig någonsin – och inte som land på 200 år – har upplevt krig, förstå detta ofattbara? Bilder i tv-sändningar och intervjuer med experter och världsledare, ger en mörk bild. Vad det gör med oss människor när nära och kära rycks ifrån oss, när den trygghet som vi tog för given grusas och uppstår som spillror framför våra ögon?

Nej, det går inte att förstå. Och inte heller att någon med makt i berått mod har som mål att utplåna en nation för storslagna drömmar om herravälde och ett rike utan slut. Vi känner igen tankegångarna, men förstår vi vart storhetsvansinnet leder? Tankar om att någons överhöghet och tolkningsföreträde ska råda. Medan vi tittar på! Kan vi någonsin förlåta oss själva om vi låter detta vansinne fortgå?

Nu öppnar vi åter våra hjärtan, men vi vet ju att detta hjärta har ett begränsat utrymme. Det har vi också fått erfara. Men, så tänds ett litet hopp – är det önsketänkande? Att när sista droppen urholkat stenen, om inte förr. Då, då reser vi oss alla och säger STOPP! Kommer mitt hopp och min önskan och alla goda krafter då kunna stoppa detta vansinne?

Nu är det vår plikt att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, att stötta och hjälpa människor i nöd. Och om vi någonsin någon gång skulle utsättas för samma övergrepp, hoppas jag på, att det också för oss finns någon som sträcker ut en hjälpande hand.

Läs mer på Seniorvärlden

Text Ullacarin Tiderman

Senaste artiklarna