Våldet i skolan: Kramar ersätter inte ramar

Vi läser dagligen om ungdomar som utför obegripliga våldshandlingar. 15-åringar skjuter med skarpladdade vapen medan bomber exploderar i våra trapphus. Men våldet har krupit ännu längre ner i åldrarna än så. Före detta rektorn och läraren Vesna Prekopic utsattes för hot och våld på sin arbetsplats. Nu har hon skrivit en bok om barns våld mot vuxna på Sveriges största arbetsplats – skolan.

Min ledning gav fel sorts hjälp när jag som rektor sökte stöd. De ansåg att det behövdes mer ”kramar än ramar” när jag krävde mer konsekvens för oacceptabla normbrytande beteenden. I stället för att backa upp mig med att tydligt markera rätt och fel varnade de mig för att anmäla elever.

”Om vi inte reagerar i tid och med nolltolerans mot kränkningar, trakasserier, våld och hot om våld kommer det att normaliseras”, varnade Vesna Prekopic och fortsatte ringa hem till föräldrar, anmäla till socialen och polis trots hot om repressalier från den lilla grupp elever som redan från terminsstart kom att skapa en hotfull stämning på skolan.

Innan läsåret var slut hade situationen blivit ohållbar och Vesna Prekopic ombads av ledningen att arbeta hemifrån eftersom de var oroliga för hennes säkerhet. En elev hade gått bakom Vesna Prekopic i korridoren med en tändare mot hennes huvud. Detta var bara en i raden av dagliga hotfulla situationer hon mötte.

– Skammen över att ha misslyckats med mitt uppdrag som rektor och att som vuxen bli förhindrad att sköta mitt jobb på grund av våld eller hot från barn var fruktansvärd. Det krockade med hela min världsbild, men öppnade också upp mina ögon för att jag inte var ensam och att situationen på vår skola inte var unik, berättar Vesna Prekopic som hösten 2022 skriver en uppmärksammad text i DN om den stora skammen att som vuxen bli utsatt för våld av barn.

Ombads av ledningen att arbeta hemifrån eftersom de var oroliga för hennes säkerhet

Texten följs av två slags reaktioner: Dels de som får upp ögonen om att våld från barn mot vuxna förekommer i svenska skolor. Dels från skolpersonal och rektorer runt om i landet som själva är drabbade och som nu tackar henne för att någon äntligen synliggör deras verklighet. Även personal på skolor utan den klassiska segregationsstämpeln känner igen sig i det som Vesna beskriver.

Rektorshatten
Vesna Prekopics identifikation med andra generationens invandrarbarn är stark när hon tackar ja till att vara med och starta upp en ny skola och ta på sig rektorshatten i ett av Sveriges så kallade utsatta områden – Järva i norra Stockholm.

Familjerna i området kommer från olika kulturer, vilket hon känner sig bekväm med och det får henne att reflektera över hur hennes egna föräldrar kommit som arbetskraftsinvandrare från forna Jugoslavien på 70-talet. Hur stolta de var över sina jobb och hur hoppfulla de var inför framtiden för sina två barn – förutsatt att barnen sköter skolan och ser den som en möjlighet till en bra framtid.

Vesna Prekopic är övertygad om att hon med sin bakgrund och sin mångåriga kompetens inom skolans värld som lärare och skolledare kommer att kunna göra skillnad. Tidigare positiva erfarenheter från arbete i Fryshuset och Tumba gymnasium är framgångsrika meriter hon lutar sig mot.

Det är ur engagemanget att stötta unga människor utan privilegier – att genom bildning ta sig in i samhället – hon en gång utbildat sig till lärare. För att ge vidare sin mammas uppbackning ”du ska tro att du är någonting och veta att du kan”.

– Vem skulle jag själv ha blivit utan allt stöd i form av kärlek och tillit till min förmåga att göra något bra av mitt liv och mitt läshuvud, engagerade lärare och välfungerande skolor? Det har hon ofta frågat sig.
Vesna Prekopic är övertygad om att bara rätt förutsättningar finns, så kan alla lyckas bli sitt bästa jag. Rättvise­patoset får henne att vilja bidra med det hon kan; sin kunskap och sin erfarenhet. Och att som vuxen ta ansvar och lära ut rätt och fel och våga stå fast vid det.

När Vesna Prekopic våren 2015 tackar ja till uppdraget har hon egentligen redan lämnat skolans värld för skrivandet. Men året som skribent på Dagens Arena, med opinionsbildande texter om hur man kan komma åt problem i skolan, kräver något mer av henne än tyckande om vad andra bör och inte bör göra.

Att bygga upp en liten högstadieskola från grunden är en utmaning hon inte kan tacka nej till; ”en skola för alla som inte gör skillnad mellan barn oavsett bakgrund”. I den nya skolan ska alla elever känna sig trygga och få sin lagstadgade rätt till utbildning tillgodosedd.

Det går fort. För fort konstaterar Vesna Prekopic i efterhand.
– Vi skulle behövt ett år till för att förbereda uppstarten, med allt från praktiska saker som rörde lokalen till att utifrån en analys av elevunderlaget rusta personalen kompetensmässigt.”

Hösten 2015 står skolan klar.
– Vi var inte förberedda med rätt kompetens att ta emot elever med svår psykosocial problematik där pedagogisk kompetens inte var tillräcklig för att möta unga människor med redan ”tungt bagage”.

48 elever hälsades välkomna. Av dessa kom en mindre grupp att bli en utmaning i ordningsstörande beteenden redan första dagen, varav några få kom att skapa en så pass hotfull stämning i skolan att ledningen efter tio månader kände sig tvungna att sätta Vesna Prekopic i karantän då hon konsekvent vägrat skrämmas av hot om repressalier från elever, utan fortsatt kontakta föräldrar, gjort orosanmälningar till Socialen och kontaktat polisen vid normbrytande beteenden som våld, hot om våld, trakasserier och skadegörelse.

”Allt fler barn i högstadieåldern begår brott och allt fler vuxna drabbas”

Vesna skriver den tidigare nämnda texten i DN om skammen att utsättas för våld från barn som vuxen och som skolpersonal. En text i tidningen Läraren publiceras om en lärare vars elev tagit stryptag om hennes hals.

Något står inte rätt till
– Texter som tillsammans med en allt oftare förekommande nyhetsrapportering om våld, hot om våld och allvarliga incidenter i skolmiljön skvallrar om att något inte står rätt till i samhället, men utan att leda till verklig förändring, menar Vesna Prekopic.

Likt andra samhällsproblem att lyfta fram i ljuset ur den drabbades perspektiv, inser Vesna Prekopic att hon inte är ensam vare sig om att vara drabbad eller ansvarig att lösa det och att det hon måste göra härnäst är att lyfta fram problemet med hur barns våld mot vuxna påverkar läromiljön och gör skolan till en otrygg plats där tystnadskultur och rädsla för repressalier riskerar att förstöra elevers skolgång och får skolpersonal att säga upp sig.

Inför skrivandet av boken ”Brottsplats: Skolan” går hon igenom anmälningar till Arbetsmiljöverket, BRÅ rapporter, nyhetstexter och intervjuar skolpersonal, rektorer, forskare och andra runt om i landet. Ofta med en stark igenkänningskänsla. Material som tillsammans med fragment ur hennes egen historia sammanställs till boken med undertiteln ”Vittnesmål från en pågående kris.”

De centrala frågor som Vesna Preskovic ställer är hur våld utfört av barn och unga riktat mot skolpersonal ska hanteras? Vilka kompetenser behöver de vuxna i skolan ha? Vilka ska jobba med dessa problem i skolmiljön och på vilket sätt? Samverkan, lyder hennes svar.

Våldet i skolans värld är som en spe­gel av hur samhället ser ut i dag, där barn hotar, liknas vid barnsoldater när de värvas in i kriminella gäng. De hotar jämngamla och vuxna till livet och i ytterligheterna även begår grova våldsbrott utan att varken samhälle, föräldraskap, skolpersonal eller andra vuxna har verktyg att hantera problematiken på egen hand.
– Skolan är ett miniatyrsamhälle. När våld och trakasserier normaliseras i samhället återspeglas detta även i skolan och vice versa. För att vi ska få bukt med problemen måste vi alla ta ansvar som föräldrar, lärare, socialen, polisen, vården men också ställa krav på barnen. Vi kan inte tro att någon annan ska lösa det åt oss, utan måste stå upp för vad som är okej och inte okej att göra mot varandra och reagera när någon beter sig illa.

Och det är här Vesnas (själv)kritik kommer in.
– Vi var inte förberedda på den destruktivitet en liten grupp elever bar med sig och på hur det kunde påverka hela verksamheten. I många fall rörde det sig om destruktiva hemmiljöer, destruktiva kompisgäng eller både och. Det är svårt för en skola att vara förberedd om man inte räknat med dessa problem; När våld normaliserats och blivit till ett kapital där det saknas spärrar mot vuxenvärlden.

Skolan är en spegel av samhället
Det stora problemet enligt Vesna uppstår när man blundar för problemen och inte sätter gränser.
– Jag har funderat mycket på vad som hänt i samhället. Vad var brytningspunkten? När blev det så här? När slutade vi sätta tydliga gränser för barn om rätt och fel och se konsekvenser som en naturlig del i fostran? När passerades gränsen för att 13–14 åringar börjar spotta på sin rektor, säga hora till lärare, kalla varandra för skällsord och könsord och inte förstå att de kränker varandra? Om ingen sätter stopp är det som att signalera att man inte bryr sig och då fortsätter beteendet, säger hon.

Vesna har gått igenom anmälningar till Arbetsmiljöverket. Mörkertalet är stort för hur många som faktiskt är drabbade av knivhot, knuffar, sparkar, slag, spott och annat våld från barn i skolan. Många förminskar våldet genom tystnadskultur eller vi sköter det själva-kultur och kallar inte saker vid dess rätta namn, såsom mordbrand när skolans papperskorgar sätts i brand för att det gjorts av barn eller misshandel när barn slår lärare. Skolan undviker att anmäla för att inte få dåligt rykte. Ingen vågar eller orkar anmäla utan uppbackning från kollegor.

Allt fler anmälningar
– Men det syns i statistiken att fler är benägna att anmäla och på så sätt uppmärksamma att det inte är okej, berättar hon och lyfter fram siffror, som att 2022 inkom det 858 anmälningar till Arbetsmiljöverket. Dubbelt så många som för tio år sedan.

Samtidigt med att högstadieelever på hennes egen skola riktade hot mot henne, blev hon medveten om hur stora kontrasterna var i de olika skolverkligheterna. Där föräldrar i hennes medelklassområde skrev arga brev när fritidspersonal inte hade gula västar på sig under rasterna,medan hon själv jobbade i en miljö där våld, hot och trakasserier var vardag med föräldrar som kände sig maktlösa och inte kunde hantera sina barn.

Vi måste kräva nolltolerans mot våld, hot och kränkningar även när de utförs av barn mot vuxna.

Vesna Prekopics berättelse utgör på så sätt sinnebilden för den krock som skilda verkligheter speglar i ett land som sedan 1958 har förbud mot barnaga i skolan, men som 2023 saknar en samsyn kring hur våld från barn mot vuxna ska hanteras.

Vesna Prekopic tycker att för mycket fokus läggs på de som stökar, på de som utövar våld och att det sker på bekostnad av det stora flertalet som sköter sig, och hur det går ut över deras säkerhet och trygghet och därav förmåga att ta till sig utbildningen.

– Vi måste på allvar diskutera och komma fram till hur rätten till utbildning ska kunna tillgodoses oavsett hur man beter sig. Var och hur ska utbildningen gå till? Hur ska lärare som hotas av sina elever kunna undervisa dem? Ska de våldsamma barnen lyftas ut ur klassrummet, förpassas till speciella skolor, undervisas i mindre grupper eller stanna kvar? Vi saknar samsyn kring hur vi ska lösa problemen med våldet. Och utan samsyn blir det godtyckligt hur man ska agera.

Glöm inte andras skolgång
Vesna tycker att fokus är fel när man tänker utbildning till varje pris. För man glömmer de andras skolgång i denna otrygga miljö. Hon tycker inte att det är en kontroversiell tanke att lyfta bort elever. Det ger lugn och ro.
– Men det får inte ske utan att man tar reda på vad som är orsaken till stöket, på vilken nivå har vi stök och utgå från det. Det måste finnas tid att kartlägga och verkligen veta vilka åtgärder som ska sättas in och när, förtydligar hon.

Vesna Prekopic efterfrågar att problematiken tas på största allvar och inte stannar vid ett uppseendeväckande nyhetsinslag. Att vi alla inser vad det innebär för dem som är på plats och frågar oss om det är meningen att skolpersonalen ska acceptera våldet?

– Jag har öppnat mig för att jag hoppas på att min historia och de jag lyfter fram i boken, gör så att alla berörda tillsammans kan bidra till ett Metoo-liknande uppmärksammande för våldsutsatt skolpersonal. Vi måste kräva nolltolerans mot våld, hot och kränkningar även när de utförs av barn mot vuxna och mot skolpersonal. Ingen ska acceptera detta.

Text Beata Konar Foto Miko Lazic