Sorg är, betonar Ann-Kristin Lundmark, inte någon sjukdom. Men man kan bli sjuk såväl kroppsligt som mentalt om inte ledsnaden och smärtan får utlopp.

Terapeuten: Nyttigt att prata om döden

Sorg i samband med närståendes bortgång är ingen sjukdom.
– Den är en naturlig reaktion som måste få ta plats och tid. Kunskap om sorgen och dess olika faser är till stor hjälp, framhåller psykologen och terapeuten Ann-Kristin Lundmark.

Få ämnen är vi människor lika duktiga på att undvika som döden.
– Det är synd för man har så mycket att vinna på att i tid tala om den. Dels gäller det naturligtvis önskemål kring praktiska arrangemang, som begravning och testamente.
– Men det faktum att man förmår tala om döden brukar faktiskt också göra att den känns en smula mindre skrämmande, säger Ann-Kristin Lundmark.

När Estonia förliste, för 24 år sedan, fick hon ansvaret att hjälpa anhöriga till en grupp av offren. Och i samband med tsunamin på Thailand, för 14 år sedan, var hon en av två svenska psykologer som åkte ner i första skedet.
– Sorg är alltid svår för den eller de som drabbas. Man brukar skilja mellan ”normal sorg” och ”svårare sorg”.
– Det första är när exempelvis en riktigt gammal person avlider, kanske efter en tids sjukdom. Begreppet ”svårare sorg” används vid olyckor eller andra händelser som sker snabbt och inte hade kunnat förutses.

Sorgens olika faser
I sin bok ”Sorgens olika ansikten” berättar Ann-Kristin Lundmark om de olika faser som brukar följa på dödsfall.
Den första kallar hon ”chockfasen” och hon skiljer mellan ”förväntad död” och ”icke-förväntad död”.
– Chockfasen kan pågå alltifrån en kort stund till en vecka. Den är naturligtvis svårare när det handlar om en plötslig olycka än om en person som sedan länge varit svårt sjuk. Man kan betrakta chockfasen som att den sörjande får en kortvarig frist från att ta in verkligheten.

Stort behov av tröst
Så följer ”reaktionsfasen”. Mycket av det praktiska och kanske även begravningen ligger då vanligtvis bakom en.
– Man kan bli ledsen eller arg och ibland även likna ett barn, det vill säga ha mycket stort behov av tröst.

Det är mycket viktigt att inte ”hoppa över” den här fasen.
– Förr kunde ju exempelvis barn som deltagit i en begravning utan att gråta efteråt få höra att de varit ”duktig flicka” eller ”duktig pojke”.
– I dag vet vi så mycket mer, inte minst om hur kroppen reagerar när den inte får uttrycka sorg. En morgon kan man exempelvis vakna med smärtor i en arm eller en axel och förstår inte varför.

Det är också under den här fasen skuldkänslor kommer, likt ett brev på posten.

Den sista fasen i kriskurvan är ”nyorienteringsfasen” och den får vi, enligt Ann-Kristin Lundmark, leva med livet ut.
– Man måste acceptera att man är någon som drabbats och kunna leva med det. Det betyder inte att man ”godkänner” det inträffade, men anpassar sig till fakta.

När livet återvänder
En förutsättning för att kunna gå in i nyorienteringsfasen är att vi har kunnat sörja ordentligt.
Hur vet man att man börjat komma in i nyorienteringsfasen?
– När livet återvänder, du skrattar plötsligt med magen och ser åter blommorna på marken. Och du börjar kunna njuta av livet igen utan att genast känna skuld.

Text Sören Viktorsson Foto Sören Viktorsson

Senaste artiklarna