Barbro Westerholm vill bekämpa ålderism
Barbro Westerholm, 88 år, lämnar riksdagen efter valet. Hon vill främst ägna sin kraft åt att bekämpa ålderismen ”från en fri plattform”. Det finns andra sätt att skapa förändring än att sitta i riksdagen och socialutskottet, menar hon.
– Pensionärsorganisationer påverkar, även om vi inte alltid kan ta äran åt oss sen.
– De har försökt övertala mig. ”Du måste ställa upp, du är ett ankare”. Smicker, smicker…
Ett ankare har hon varit, eller ett slags fyr som blinkat med fast sken i äldrefrågor. Utgjort exemplet på att, jovisst finns det pensionärer i riksdagen. Barbro Westerholm, till exempel!
Men hon har siffran: De 25 procenten av befolkningen som är över 65 företräds av 3 procent riksdagsledamöter. I kommun och region ser det något bättre ut, för där dominerar fritidspolitiker. Pensionärer har mer tid.
– Någon årsrik bör alltid finnas bland de fem översta på valsedeln.
Och samhället bör se till att organisationer med många pensionärer får bra lokaler och stöd, tycker hon.
För de årsrika
Nu ska hon ägna sig främst åt engagemanget i pensionärsorganisationen SPF där hon tidigare var ordförande, och åt nätverket Age Platform Europe där hon ska sitta i en geriatrisk expertgrupp.
‒ Jag vill arbeta från en fri plattform. Jag har ju bråttom. Jag vet hur årsrik jag är.
Hon hittade inte på det där ordet själv men har lanserat det. I intervjun är hon konsekvent med att använda det i stället för ”äldre”.
Ålderismen ställer till det, menar hon. Kvinnor över 75 kallas inte längre till mammografi – ”men bröstcancern fortsätter även efter 75”. I arbetslivet blir människor redan i 40-årsåldern mer sällan erbjudna nytt jobb. Högre upp är det ännu svårare eller omöjligt. Och efter 68 (så småningom 69) har arbetsgivaren rätt att sparka en.
En tänkbar åtgärd vore att inte tillåta kravet att uppge ålder när man söker jobb, anser hon.
Borde få överlappa
Människor som tvingas sluta arbeta kan bli sjuka av det, det har WHO gått ut med, berättar Barbro Westerholm. Hennes pappa lyckades stanna kvar till 74 som analog kvarleva när försäkringsbolaget skulle digitaliseras. Så borde det vara, tycker hon. Att de årsrika kan överlappa mellan det gamla och det nya.
Annars går samhället miste om en massa yrkeskunskap och livserfarenhet, understryker hon.
– Forskning visar att livserfarna människor är bättre än yngre på att lösa komplicerade problem och konflikter i arbetslivet.
Alla orkar inte
– Vår nobelpristagare Arvid Carlsson fick nobelpriset år 2000, vid 77 års ålder, mycket för den forskning som han utförde efter 65. Ändå hade han svårt att få forskningsanslag i den åldern, men höll på till 94 år.
– Alla orkar inte arbeta upp till 65 eller 68. Vi ska skapa ett samhälle som öppnar upp för dem som vill och kan, och samtidigt ger välfärd för dem som inte kan.
Vi har en väldig påverkan på politiken, men det syns inte medialt.
Nu vill hon påverka via SPF. För det går. Det odlas föreställningar om att pensionärernas organisationer inte har något inflytande, menar hon.
‒ Inget kan vara felaktigare. Vi har en väldig påverkan på politiken, men det syns inte medialt. Man arbetar genom sittande regering. Vi har fyra-fem möten om året med dem och där har vi landat idéer som de faktiskt tar till sig och åtgärdar. Då går man inte som pensionärsorganisationer ut och tar äran åt sig, för då kan man inte komma igen.
Som exempel nämner hon den tvåprocentiga pensionssänkningen under krisen på 90-talet som kunde återställas.
– Vi fick igenom maxtaxa i äldreomsorgen och vissa tandvårdsreformer, säger hon.
Envishet i memoarer
Nyligen kom hennes memoarer ut, med den träffande titeln ”Om att aldrig ge upp”. Hon var trotsig som barn och har alltid varit envis. ”Jag kan inte låta bli ett problem om jag tror jag kan göra skillnad”, heter det i boken.
Att envetet försöka förändra samhället kräver självförtroende och förebilder. Både mormor och farmor uppmuntrade henne att skaffa sig ett yrke, att gärna älska en man, men inte göra sig ekonomiskt beroende av honom. Lärarinnan i flickskolan på Östermalm gick på samma linje.
Ska man orka vara envis behöver man framgångar också. Barbro var med om att släppa p-pillret fritt, mot hårt motstånd. Hon har bidragit till att homosexualitet inte skulle klassas som en sjukdom, och att partnerskapslagen gick igenom, vilket senare utvecklades till att samkönade kunde få gifta sig.
Andra milstolpar hon varit med om att sätta upp är legala aborter, mammografi till alla, lagar mot rökning och mot åldersdiskriminering.
Liberalerna lämnade
Kommande reformer får nu ske utan Barbro Westerholms hjälp. Att liberalerna lämnade januariöverenskommelsen innebar bland annat att frågor som hon drivit nu ärvs av resten av partierna vid makten.
– Jag utredde frågan om fast omsorgskontakt i hemtjänsten. Det kommer en proposition, men då är det socialdemokraterna som lägger fram den, säger hon med ett stänk av besvikelse.
Barbro Westerholm gillar inte heller att partiet slår följe med Sverigedemokraterna inför valrörelsen.
– Det kan hända ibland att de stöder vår uppfattning i en fråga. Men vi ska stå fria. Sen får man se efter valet vilka man ska kroka arm med.
Möter du personligen något åldersförakt ute på stan?
– Nej, jag får bara applåder. För att jag håller på, säger hon med ett skratt.
När vi går ut på gatan för fotografering står en medelålderns man där med en liten hund.
– Hej, Barbro, jag har läst din bok!