Berättelser utan lyckliga slut

Det finns så många berättelser jag skulle velat skicka till Astrid Lindgren. Berättelser som skulle gett uppslag till nya böcker av typ ”Mio min Mio”. Men kanske ändå inte, för mina berättelser har inte alltid ett lyckligt slut. Eller skulle kanske hon kunnat ordna med det också. För hon kunde ju påverka politiken med sina ord.

Kära Astrid, någonstans i bergstrakterna i Afghanistan går en fåraherde i 12 – 13-årsåldern. Han vaktar fåren som ägs av byns mäktigaste man. En man som kallas kommendanten och som ömsom tillhört talibanerna och ömsom regeringstrupperna. Mannens yngsta son tycker om att leka med vår lille fåraherde från en fattig familj utan egen mark. Den lille pojken följer efter den lille fåraherden upp i bergen för att leka. Men det är farligt i bergen. 

Det ligger minor lite här och var sedan kriget mot ryssarna. Fåraherden har lärt sig att känna igen den typen av ställen och är noga med att varken han eller fåren går där. När den lilla pojken kommer längs stigen upp i bergen för att leka skriker han åt honom, ”kom inte hit, jag slår dig om du kommer hit.” Lillpojken börjar gråta och vänder om. Plötsligt hörs en detonation och lillpojken ligger livlös. Fåraherden springer ner till byn och slår larm men springer upp igen och gömmer sig bakom klippblock. Han ser hur familjen kommer och bär bort den livlösa lillpojken. 

Dagarna går och den lille fåraherden vågar inte gå ner till byn. Till slut kommer hans mamma och hittar honom. Hon berättar att kommendanten har dödat hans pappa eftersom han inte hittade honom och nu är pappans bröder också arga på honom och skyller allt på honom och hotar att döda honom. Han måste hålla sig gömd tills det går att fly. Mamma och mostrar säljer sina smycken och får tag på en flyktingsmugglare. 

Efter något års resande, vandrande och hemska upplevelser når han målet: Tyskland. Där ser han och några andra pojkar på tv en statsminister från ett land som heter Sverige och som säger att hit är alla välkomna och de får höra att i Sverige får alla gå i skolan. Han kommer till Sverige i november 2015. Ett Sverige med en ny lagstiftning som han ännu inte vet något om. Han kommer till ett ungdomshem, får en säng med rena lakan, får mat och börjar skolan. Han tror att han är i paradiset. Att Migrationsverket säger att han är några år äldre än han är, bryr han sig inte så mycket om. I Afghanistan är åldern inte så viktig. Så kommer avslag på avslag. Migrationsverket anser att han utan fara kan återvända, om inte till byn i bergen så till storstaden Kabul. Han är ju en frisk vuxen.

I verkligheten har berättelsen ännu inte fått något lyckligt slut. Ska den få det beror på dig som läsare. Det är för opinionen som politikerna hukar. Och opinionen, det är vi.

Text Carin Flemström