Sten Ljunggren i sin loge på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Döden finns där som en realitet

Han säger det utan omsvep: Döden finns där som en realitet när man kommer upp i åren. Nästa år fyller skådespelaren Sten Ljunggren 80 år, men än är almanackan fylld med uppdrag. Just nu repeterar han, och ytterligare nio seniora skådespelare, Vintermusik av Lars Norén med premiär i början av december. Det är med anledning av pjäsens budskap som samtalet startar med frågor kring åldrande och död.

Tio människor på charterresa. De är gamla. De känner inte varandra, men var och en pratar om tiden som går, livet och om döden som väntar.
Skådespelarna pratar högt för sig själva mer än med varandra, ändå är det som ett musikstycke där varje ton ger genklang och slår an en väv av röster som harmoniserar, går in och ut i handlingen.
– Det kräver koncentration och exakthet. Det är ett mödosamt repetitionsarbete och pjäsen är skriven så att man måste vara med hela tiden, säger Sten Ljuggren.

Han beklagar sig över att minnet inte är vad det har varit. Det tar sin tid att lära sig replikerna.
– Men det är aldrig enahanda som jag kan tänka mig att vissa arbeten är. Det är lustfullt och roligt, men det gäller att hitta den exakthet som krävs. Att hitta den människa som kan existera på scenen som en riktig, blodfylld person – som har en botten.

”Mitt liv är teater”
När vi träffas i Kulturhuset stadsteaterns restaurang har det gått två månader av repetitionsarbete. Ännu återstår drygt fem veckor tills premiären. Pjäsens rollfigurer gömmer sig i texten och det gäller att hitta rätt anslag, menar han.
– Jag är inte riktigt hemma ännu, men jag kommer att kunna texten snart och också hitta rätt person att gestalta.

Vad är det som får dig att fortsätta?
– Vad är det som får mig att inte sluta, svarar han, förtydligar:
– Jag vet inte. Det är inte bara lust. Det är en tillvaro som man inte vill avsluta om man inte måste. Jag har haft en stor del av mitt liv i teatern. Och det är inget man blir trött på. Det är ett yrke som man hela tiden måste vara levande i.

Det var också teatern som förlöste honom, har han sagt.
– När jag var ung kände jag mig väldigt ensam. Jag var låst i mig själv och teatern blev en befrielse.

Ett år i Frankrike
Sten Ljuggren tänkte sig en framtid som journalist eller författare, men militärtjänstgöring i tolkskolan ledde honom i stället till institutionen för östeuropeiska språk på Uppsala universitet och fortsatta studier i ryska. En tid som han inte ser tillbaka på med någon större entusiasm.
Han tillbringade också nästan ett år i Frankrike med målet att lära sig franska, men i stället för kursen i franska för utlänningar satte han sig på café där den katolska studentföreningen höll till med en kopp kaffe, spelade schack och flipperspel. Och franska lärde han sig på köpet…

Väl hemma i Sverige fick han jobb på en av Stockholms finaste bokhandel, Sandbergs bokhandel på Östermalm. I en annons sökte de ett bokhandlarbiträde med kunskap i östeuropeiska språk till den Östeuropeiska avdelningen – och ryska kunde han ju.
– Det var en kompis från lumpen som drog med mig till en teaterensemble och föreställningen Lycko-Pers resa. Föreställningen tog fem timmar och vi fick recensioner där rubriken var Lycko-Pers reseförhinder, säger han, skrattar till.
– Men för mig var det underbart och förlösande.
– Och som bokhandlarbiträde på Östeuropeiska avdelningen jobbade jag kvällar och på timmar och fick det att gå ihop när jag sedan började på Witsanskys teaterskola.

Scenskolan i Malmö
Sedan blev det också Malmö scenskola mellan 1964 och 1967. Därmed var ödet beseglat.
Ett halvt sekel, 50 år på scenen, i mängder av roller, tv-serier, filmer, uppläsning av böcker, röst till karaktärer i tecknade filmer. En snabb genomräkning av antalet roller i film och tv-serier ger antalet 140 och det kan nog stämma, tillstår han.
Men då är inte alla teaterroller på Norrbottensteatern i Luleå, Folkteatern och Stadsteatern i Göteborg, Kulturhuset stadsteatern och Dramaten i Stockholm inräknade.

Mest känd är Sten Ljunggren kanske som den lite buttre och konservative före detta provinsialläkaren Axel Holtman i tv-serien Skärgårdsdoktorn, men han har också medverkat i den populära tv-serien Svenska hjärtan och i filmen Tillsammans – för att nämna några.
Framtiden då?
– Den vet jag inget om utan man knegar på. Man får vara glad att man blivit så gammal som man blivit.

Han tittar på mig, ler lite.
– Fem, tio år till i värsta fall. Om man orkar leva så länge. Rollen, förtydligar han, säger så.
Själv gläds han över utmaningen i att få bita tag i en ny roll, ännu en gång.
– Några roller finns det som jag blivit för gammal för. Och några finns kvar som jag kanske får möjlighet att göra. Men jag vill inte nämna vilka de är.

  • Fakta
    Född: 16 oktober 1938.
    Aktuell: Medverkar i pjäsen Vintermusik av Lars Norén på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm fram till den 13 februari 2018.
    Bor: Östermalm Stockholm, sommarhus Gotland.
    Läser in: Laterna Magica av Ingmar Bergman, ska bli klar till 100-årsjubileet 2018.
    Familj: Hustrun Barbro Oborg, som han är gift med för andra gången, tre barn och fem barnbarn.
    Pension: Har en hyfsad pension och ekonomi med hustrun Barbro vid sin sida.
    Kommande film: Gräns efter en novell av John Ajvide Lindqvist. Roll: Spelar pappa till ett adopterat troll.
    Framtid: ”Vi får se.”
Pjäsen Vintermusik av Lars Norén

Åke Lundqvist, Anita Ekström, Sten Ljunggren, Marika Lindström och Lars Lind i pjäsen Vintermusik av Lars Norén.

Tävla om biljetter till urpremiären den 2 december av Vintermusik på Kulturhuset Stadsteatern

SKPFs medlemmar kan boka rabatterade biljetter till Vintermusik före den 31 januari 2018

Text Ullacarin Tiderman Foto Ullacarin Tiderman