Gatuhunden som kom in i värmen

Två köttbullar. Det räckte för att den magra och såriga gatuhunden skulle följa sin nya ledare, Mikael Lindnord, under en elittävling i Ecuador.
Varken svårtillgänglig djungelterräng eller strömmande vatten hindrade den lejonfärgade hunden med bärnstensfärgade ögon att trava på i elitidrottarnas spår.

Två dagar senare var han en sensation och skapade rubriker världen över. Så börjar berättelsen om Arthur, vars vilja och beslutsamhet ledde honom från svår misär till ett radhusliv med en kärleksfull familj på andra sidan jorden. Deras äventyr har redan resulterat i två böcker och en dokumentär. Och snart kommer en Hollywoodfilm om den envisa hunden.
– Han offrade sitt liv för att följa oss. Det minsta jag kunde göra var att försöka ta hand om honom, förklarar Mikael Lindnord.
Vi sitter i var sin stol på bakgården till familjens hus utanför Örnsköldsvik. Arthur har redan välkomnat mig med vänliga svansviftningar och ett nyfiket nosande kring benen, men sedan släpper han intresset och lägger sig i skuggan. Lugn, trygg, men tillräckligt nära så att han har husse under uppsikt.
Varför Arthur?
– Jag tyckte att han passade som Arthur, redan när vi träffades första gången hade han något kungligt över sig. Han påminde mig om Kung Arthur från filmen.

Hängde med huvudet
Men låt oss gå tillbaka till VM-tävlingen i multisport som Mikael Lindnord förberett sig för i åratal. Laget, med fyra personer, skulle under sex dagar springa, cykla och paddla kanot i ett område i Anderna norr om Ecuadors huvudstad Quito. Tävlingsområdet består av höga berg, djupa dalar, djungel och vattenvägar där tidvattenskillnaden kan vara tre meter. Det gäller att välja väg och lämplig tid för de olika avsnitten för att minska motstånd och svårighet.
Tävlingsdeltagarna bestämmer själva hur mycket och när de ska sova. Men när gruppen närmar sig ledarkvartetten ville man bara köra på. Samtidigt är de inne på dygn fyra. De känner sig slitna och behöver fylla på energi.

En av gruppmedlemmarna har svårt att hålla tempot, sackar efter och vid nästa kontroll beordras laget till två timmar vila.
Det är viktigt att få i sig näring och vätska och Mikael Lindnord tar fram sina vakuumförpackade köttbullar, fyller på vatten och börjar äta.
– Jag kände mig iakttagen och vände mig om. Där stod han och hängde med huvudet på gathundarnas typiskt hukande sätt. Jag reagerade över att han var så nära. Han hade varande sår på ryggen och jag ville inte ha honom nära. Jag ville inte ha hans sjukdomar.
Mikael Lindnord tar två köttbullar och lägger dem bakom ryggen, en rörelse som tar någon sekund.
– Kanske tio sekunders uppmärksamhet. Och jag har frågat mig, varför just jag. Varför valde han att följa mig? Det hade redan varit flera lag på rastplatsen och fler skulle komma. Varför stannade han inte för att få mer mat?

Såg en hund som följde efter
Efter den munsbiten följer Arthur i lagets spår, genom buskar och snår, i gyttja, i branta nedför- och uppförslut. Som en skugga, men med siktet inställt på att hänga med.
– Vi sprang ifrån rastplatsen och först någon timme senare när vi tog på pannlamporna såg jag i pannlampans sken en hund som följde efter. Men först när vi stannade och bytte batterier, och han kom nära, såg jag att det är samma hund som jag gav köttbullar.

På morgonen är laget på gränsen av vad de klarar av och behöver fylla energidepåerna. Simon, den som är värst däran av lagets deltagare, halkar hela tiden efter. Men det finns inte mycket att skramla ihop: Två påsar reservproviant med köttbullar. Den som är värst däran brukar få äta först – Simon?
Men den allas blickar vänder sig mot är Arthur, som ligger en bit bakom Mikael Lindnord. Han får allt innehåll, totalt 2 000 kalorier, som han slurpar i sig i ett nafs.
– Där och då blev han en i laget. Han var den som behövde maten bäst.
Simon blir jättedålig, det visar sig att han drabbats av värmeslag och innan laget kan ge sig av får han dropp. Det betyder ett strafftillägg på fyra timmar, ytterligare tre timmar måste laget vänta för att tidvattnet ska sjunka undan. Nästa sträcka är med kanot och det är inte mödan värt att paddla motströms.

Fyra månader i karantän
Två av lagmedlemmarna paddlar iväg när arrangören meddelar att de inte får ta med sig hunden. Arthur står vid strandkanten och gnyr och när Mikael Lindnord tagit några paddeltaget hör han ett plask bakom sig. Med nosen knappt ovanför vattenytan simmar han oskickligt fram mot kanoten. Mikael stoppar ner armen i vattnet och lyfter upp det blöttunga djuret i kanoten.
– Jag vet att jag fattade ett aktivt beslut där och då. Jag var beredd att ta risken att sätta någon annans liv framför mitt eget.

När laget går i mål har berättelsen om Arthur, hans mod och beslutsamhet, redan nått målområdet. Någon undrar om inte Mikael Lindnord ska adoptera honom.
Går det? Och hur gör man?
Några intensiva dagar senare ger Ecuadors inrikesminister klartecken till flygtransport och Svenska Jordbruksverket har med tveksamhet gett tillstånd till att han får föras in i Sverige.
Arthur tillbringar fyra månader i karantän och får daglig vård för sina skador och sår. Efteråt väntar tandläkarbesök, flera ruttna framtänder i över- och underkäke dras ut och hörntänderna måste rotfyllas.

Blir Hollywoodfilm
– Jag vet inte hur mycket pengar jag lagt ut på Arthur. Men det var ett antal tuffa år med mycket medieuppståndelse, intervjuer, tv-soffor. Året efter gick jag från 800 timmar träning per år till noll, delvis på grund av utmattning och sjukdom.
Men livet med Arthur gav honom också nya perspektiv och en insikt om sin förmåga att vara en bra ledare. Nu 4,5 år senare coachar han fler unga idrottare i olika grenar. Det har också blivit två böcker om Arthur.

– Jag hade aldrig tänkt mig att bli hundägare. Det fanns inte i min värld.
– Det var han som adopterade mig. Det är Arthur som är huvudpersonen. Jag är bara berättaren.
Och nu ska berättelsen spridas ytterligare. Hollywood har fått upp ögonen för Arthurs öde och en film med namnet ”Arthur the King” är under produktion. Mikael Lindnord kommer att spelas av den svenskättade superstjärnan Mark Wahlberg. Vem som ska spela Arthur är ännu oklart.

Text Ullacarin Tiderman Foto Krister Göransson