”Jag har gett medelmåttan ett ansikte”
Marianne Lindberg De Geer, skrattar ofta och stort när hon vandrar genom den retrospektiva utställning som just nu visas på Färgfabrikens konsthall i Stockholm. Hon berättar om sin väg fram till en i dag etablerad konstnär och uppmuntrar åhörarna att själva pröva sina idéer.
På en hel vägg hänger bilder av kända konstverk, på politiker, skådespelare, kungligheter, presidenter eller bara klipp av människor ur tidningar, en del ekivoka, en del alldagliga.
– Jag ville veta hur jag skulle känna mig i livets olika skeden och situationer. Hur är det att vara död, kändis, födas, vara kvinna och man, eller Donald Trump, frågar hon sig.
Det började som en klippa klistra-idé, där hennes man konstnären, författaren och dramatikern Carl Johan De Geer bidrog med ett porträtt som han tagit på hustrun och som hon sedan låtit kopiera i alla möjliga storlekar och färger.
Det var så det började. Och när hon var uppe i 50 bilder, där hon klistrat sitt eget ansikte på bland annat en bild av Martin Luther, menade hennes man att det hon höll på med var konst.
Arbetade som mentalskötare
– Jag har gett medelmåttan ett ansikte och jag hoppas att jag kan inspirera någon, säger hon och ler stort, skrattar avväpnande.
För, menar hon, det är inte den inre drivkraften och de stora konstverken som har lett fram till att hon i dag kallar sig konstnär. Det är små tillfälligheter på vägen, längtan att få finnas med i ett särskilt sammanhang – och, det går inte att komma förbi, en önskan att uttrycka sig och synas.
– I början sa jag att jag bara hjälpte till lite, med kostym och scenografi i uppsättningar med Nationalteatern och i Tältprojektet på 70-talet. Eftersom de visste att jag kunde sy fick jag olika uppdrag.
Det har varit en stor publik och många unga. Men det är inte sådan konst man hänger ovanför soffan.
För det ”riktiga” arbetet som också gav henne och hennes barn försörjning var arbetet inom barnpsykiatrin i Göteborg. Innan dess hade hon utbildat sig till mentalskötare och arbetat på psykiatrisk klinik i 14 år. För hur skulle man kunna äta, få dagisplats? Det gick inte att vara konstnär och ensamstående mamma.
”Det kunde ha varit jag”
Det händer en del kring Marianne Lindberg De Geer. Förutom utställningen på Färgfabriken i Liljeholmen, strax utanför tullarna i Stockholm, har hon debuterat som författare. Och skämtsamt har hon sagt att om Karl Ove Knausgård kan kalla sin romansvit Min kamp, så varför skulle inte hon kunna kalla sin På drift, efter Jack Kerouacs kända roman från 1957.
Här berättar hon om Mona, om en flicka och ung kvinnas väg från en trasig barndom till att hitta sig själv.
– Det kunde ha varit jag, men jag är inte säker på att jag minns rätt och därför vill jag inte lämna ut namn och personer. Men det är en berättelse om en kvinna född i mitten på förra seklet och om det som var vanligt i min generation. En del episoder påminner mycket om min egen historia, säger hon.
Vi lämnar Mona när hon precis fått sitt första barn och har tvingats hoppa av den konst- och målarskola som hon antagits till, precis som Marianne Lindberg De Geer själv fick göra i början av 70-talet.
Ingen konst att hänga över soffan
– Nu ser jag fram emot vintern och sitta i min fåtölj för att skriva, säger hon.
För det blir en uppföljning, eller snarare fler, där vi får följa Monas fortsatta väg genom livet. Och man kan väl förmoda att hon precis som författaren kommer att hitta en väg in i konsten.
– Jag har inte sålt något på Färgfabriken, säger hon plötsligt.
– Jag har fått fina recensioner. Det har varit en stor publik och många unga. Men det är inte sådan konst man hänger ovanför soffan, säger hon lakoniskt och skrattar.
För även om hennes konst finns representerad på en rad museer runt om i landet har hon aldrig fullt ut kunnat leva på sin konst. Och i dag med en pension på 11 500 kronor i månaden, anser hon att det är omöjligt att sluta arbeta.