Kaspar hittade kvalitetstid i isoleringen
Minns du Kaspar Sinabian, mästarboxaren från Iran som vi gjorde reportage om för något år sedan? Han som lär Uppsala-ungdomar värdet av disciplin, snabba reflexer, kamratskap och – schack.
Kaspar är en av alla 70+ som tillhör riskgruppen för covid-19. Men den forne boxaren har inte låtit sig nedslås av den sociala distanseringen. Tvärtom. Pandemin har gjort att han upptäckt nya sidor hos sig själv. Dessutom har han snittat 15 000 steg om dagen på sin stegmätare tack vare långa promenader i sin lägenhet!
– Ja, när Folkhälsomyndigheten gick ut med rekommendationer att vi som är 70+ skulle distansera oss tog jag till mig det på studs. Men för mig som varit aktiv under hela mitt liv kändes det naturligt att fortsätta aktivera mig. Det enda ställe jag kunde göra det på var inne i min lägenhet. Så varje dag gick jag minst 15 000 steg i ett promenadstråk som jag skapade, från balkongen genom köket och därefter hela vägen till den andra änden av vardagsrummet. Det blev några varv per dag och hittills har jag gått hål på fem par strumpor!
Hur har verksamheten på Stenhagens Kamratklubb, där du är tränare i vanliga fall, påverkats av corona-våren?
– I och med att pandemin bröt ut på vårkanten tog vi sommarlov lite tidigare än vanligt. Och vi har haft en lång ledighet från att träna inomhus i boxningslokalen. Ungdomarna har fått hålla sig i form genom att träna utomhus och nu har jag med vissa restriktioner kunnat återuppta boxningsträningen igen. Vi har också valt att göra andra aktiviteter, som att vandra och cykla med enstaka ungdomar för att minimera möten.
Så du har kunnat behålla kontakten med ungdomarna på klubben under våren?
– Ja. Men jag har saknat de fysiska träffarna och ungdomarna har saknat mig. Så efter två månaders total isolering bestämde vi oss för att träffas på vår gård, utomhus med distans. Det gick bra och efter det vågade jag och min fru oss även på att träffa våra barnbarn utomhus. Det var efterlängtat.
Hur har det gått att behålla kontakt med släkt och familj?
– Jag och min fru har varit gifta i 47 år och vi har aldrig umgåtts så här tätt inpå varandra och med den mängd kvalitetstid som vi gjort under pandemin. Så här har vi ytterligare en aspekt att tacka den för. Mina barn och barnbarn har jag dock endast kunna träffa med restriktioner.
Du har också tagit upp ett gammalt intresse under året, att måla tavlor. Berätta!
– Måleri har varit ett stort intresse som jag haft ända sedan ungdomsåren. Men det var tyvärr något jag la åt sidan när andra aktiviteter tog upp mer av min tid. Sedan har jag inte riktigt vågat ta upp det, jag tappade självförtroendet för att börja måla igen. Men nu, med all tid som frigjorts tog jag mod till mig att ta upp måleriet igen. Det är jag otroligt stolt och glad över. En annan aktivitet som jag inte heller hunnit ägna så mycket tid åt är schack. Det blev det också ändring på. Så trots allt negativt som pandemin för med sig försöker jag se något positivt som den medfört – och det här är några saker som jag har pandemin att tacka för.
Hur har den sociala distanseringen påverkat dig tycker du?
– Eftersom det inte finns något vaccin mot viruset just nu, gäller det att förhålla sig och respektera de rekommendationer som myndigheterna ger. Det jag har tänkt på är att jag måste föregå med gott exempel så att ungdomarna ska göra detsamma och ha respekt för de rekommendationer som har getts.
Vad är ditt bästa tips för att bryta det monotona liv som många 70+ fått utstå, och fortfarande känner av, under pandemin?
– Mitt bästa tips är att göra en liten, liten förändring för att bryta ett monotont mönster. Då kan man successivt med tiden förändra sitt beteende. Det är svårt att gå från noll till hundra. Så sänk ambitionsnivån och nöj dig med den förändring som går att göra.
Har den här våren och sommaren gjort att du har upptäckt något nytt om dig själv som kanske rent av fört något gott med sig?
– Jag har tvingats till att utveckla mitt självförtroende. Tidigare vågade jag inte pröva nya saker utan gjorde den typ av aktiviteter som jag är bekväm med. Men i och med isoleringen och den tid för reflektion som den förde med sig, kom jag underfund med att jag inte har något att vara rädd för och att jag inte ska sätta upp hinder för sådant jag vill göra. Mitt självförtroende har stärkts. Sen har förstås tiden för reflektion också gett mig insikten om att vi har mycket fint i våra närområden. Att du ska vårda de relationer du har. Vårda den närmiljö du lever i och nyttja det som finns i området. Jag och min fru har till exempel svemestrat i Dalarna och det var underbart!
I början av pandemin ville jag också inspirera andra 70+ med mina inomhusaktiviteter. Så jag gjorde en video med inomhusträning i form av boxning, cykel och minigolf bland annat. Den var det många som ringde och tackade mig för. Det går att ha fortsatt bra kontakt med vänner tack vare sociala medier och själv kommer jag aldrig att glömma den här pandemin. Kanske kommer jag till och med skriva en bok om den en dag, med bilder och ge den till mina barnbarn.