Nära döden-upplevelser öppnar för livet

Omskakande upplevelse
Det var här i den finländska huvudstaden och på ett äldreboende som hon, i egenskap av tandhygienist, för några år sedan hade en omskakande upplevelse.
– Äldre i korridoren ropade ”Hjälp, jag håller på att dö!”. Men ingen skyndade till för att lyssna, utan de var helt ensamma.
– Där stod jag med min munspegel och hade inget att säga till tröst. Samma kväll sökte jag in till teologutbildningen vid Helsingfors universitet. 

Eftersom hon redan hade såväl en tandhygienistutbildning som en filosofie magister-examen i musikvetenskap i bagaget, gick studierna på tre och ett halvt i stället för normalt fem år.
Efter föreläsningarna brukade hon ibland gå och dricka te med en kurskamrat som var gammallaestadian, en rörelse känd för sin strikta tolkning av kristendomen. 
– Vid ett tillfälle berättade jag, att jag läst en bok om nära döden-upplevelser. Först trodde jag han skulle ”döma” mig, men i stället berättade han att han själv haft just en sådan upplevelse och föreslog att jag skulle skriva min examensuppsats om ämnet. 

Vågar man prata om företeelserna
Med examensarbetet som en grundsten skrev Miia Kontro boken ”Portilla” (fritt översatt ”Vid porten”). I den har hon intervjuat 22 personer som varit med om nära döden-upplevelser samt berättar litet om befintlig forskning.
– Inställningen till sådana här företeelser har förändrats mycket och nu vågar man prata om dem. Genast efter att boken kommit ut hörde media av sig och jag har blivit intervjuad i såväl dagstidningar som morgon-tv samt veckopress, berättar hon. 

Vad framgår då av upplevelserna hos dem hon intervjuat? Intressant är att ämnet tycks bli mer aktuellt i ”tredje åldern”.
– Många av de jag har intervjuat hade sin nära döden-upplevelse i tidig ålder. Men en del har inte velat tala om den tidigare och ofta har barn och familj tagit nästan all tid.
– Som senior kommer minnena åter upp och det finns en önskan att berätta. 

Tidlöst tillstånd
I boken citerar Miia Kontro den amerikanske religionspsykologen William James, enligt vilken det ofta är svårt att sätta ord på en sådan här upplevelse.
– En av de jag intervjuar och som jag i boken gett namnet Katja säger att ”Jag kan bara inte beskriva det, för det finns inga ord”. 

Typiskt, enligt William James, är också att det ofta är fråga om en kortvarig upplevelse men där tidsbegreppet kan försvinna.
– Pseudonymen Katja berättar att ”Min tidsuppfattning tog slut, det fanns helt enkelt inte längre något sådant som tid”. Flera andra av de intervjuade kan vittna om att de upplevde sig vara i ett tidlöst tillstånd, förklarar Miia Kontro. 

Ser sig själv uppifrån
Många läsare har säkert hört om tillstånd, där en person upplever sig ha lämnat kroppen och ser sig själv uppifrån, exempelvis på ett operationsbord. 
Miia Kontro berättar i boken om en holländsk undersökning från 2001, där var fjärde person, som haft en nära döden-upplevelse, tyckt sig vara just i ett sådant tillstånd. 

– Min syster är läkare och jag har skojat med henne om att vara försiktig med vad hon säger vid ett operationsbord.., (skratt).
Genomgående för de personer som intervjuats i boken är att nära döden-upplevelsen var positiv, men Miia Kontro medger samtidigt att det nog kan vara svårare att få någon som haft negativa upplevelser att ställa upp för en intervju.
– Det är ro och glädje. Några upplever att de färdas genom en tunnel och kommer ut i ett ljus.
– Dessa upplevelser tycks inte vara beroende av personlig tro. För den ena som ser en ljusgestalt kan det vara Jesus och för den andra exempelvis Buddha.

Har något ogjort
Vill de inte stanna kvar i detta tillstånd, eller varför återvänder de?
– Det kan handla om att man har familj och i en del fall kanske även att man känner sig ha något ogjort. 

Miia Kontro hade lämnat kyrkan, men trädde åter in när hon började läsa teologi. Hon berättar att Finland fick kvinnliga präster 1988, nästan 30 år senare än Sverige, så här finns mer av konservativa trosuppfattningar.
– Den konservativa kyrkofalangens tal om synd känns dock främmande för mig, säger hon. 

Någon slags ”genomgång av livet” förekommer ändå hos en del av dem hon intervjuat.
– Det är ganska vanligt att man berättar om en ”film”, som löper från födelsen och fram till det ögonblick man befinner sig i.
– Men det handlar inte om att någon utomstående avkunnar en dom, på sin höjd upplever man själv att man i vissa situationer har agerat felaktigt. 

Slutat oro sig för framtiden
– Typiskt tycks också vara, att negativa händelser gås igenom och visas på ett sätt som gör att man förstår och kan betrakta dem utifrån ett nytt perspektiv.
– Många av de intervjuade vittnar om hur deras rädsla för döden försvunnit. Och om hur de känner större kärlek till sina medmänniskor samtidigt som de inte är så upptagna med att oroa sig över sin egen ställning eller rykte. 

Man behöver inte, påpekar Miia Kontro, själv ha varit med om någon nära döden-upplevelse för att ta till sig av berättelserna.
Det gäller även henne själv. 

– Jag har varit ganska orolig av mig, inte minst sedan det stod klart att möjligheten att få jobb som sjukhuspräst är små. Nu skriver jag på en doktorsavhandling om kyrkans inställning till dödshjälp. Arbetet med nära döden-upplevelser har gjort att jag inte längre oroar mig.  
– Det gick att hitta en förläggare till boken och jag har kommit igång med min avhandling, parallellt skriver jag dikter och njuter av tillvaron med en kopp grönt te i handen!