Regeringens utredare: "Äldreomsorgen har aldrig varit bättre" - Här&Nu

Regeringens utredare: ”Äldreomsorgen har aldrig varit bättre”

Om drygt två veckor kommer regeringens särskilda utredare Susanne Rolfner Suvanto att presentera sitt betänkande över en ny kvalitetsplan för äldreomsorgen. Det är en omfattande utredning som rör hela vård- och omsorgssektorn i kommunerna för de 20 procent av invånarna som är över 65 år.

Här&Nu träffar Susanne Rolfner Suvanto på hennes tillfälliga arbetsplats i det Stasi-grå kontorskomplexet Garnisonen i Stockholm. Här sitter hon och hennes medarbetare tillsammans med ett okänt antal statliga utredningar i Sveriges längsta korridor (347 meter). Utredningen om en kvalitetsplan för äldreomsorgen närmar sig sitt slut, och gänget förbereder sig för att möta omvärldens reaktioner på betänkandet som de arbetat med sedan 2015.

Hur står det till med kvaliteten i äldreomsorgen i dag?
– Den har aldrig varit bättre, säger Susanne Rolfner Suvanto med eftertryck, utan att behöva tänka efter. Och tillägger:
– Med detta sagt så vet vi i dag vad som inte funkar och hur vi inte vill ha det, så nu kan vi fokusera på hur vi vill ha det i stället.

Den som förväntar sig en nattsvart rapport om allt som är dåligt i äldreomsorgen kommer att bli besviken när slutbetänkandet ”Läs mig!” presenteras den 31 mars. Susanne Rolfner Suvanto har uttryckligen instruerat sina utredare att skippa eländesbeskrivningarna, om de inte är absolut nödvändiga.

– Jag brukar vara helt ointressant för media eftersom jag inte tänker rasa mot äldreomsorgen. De frågar ”men har du inget att rasa över” och jag säger nej, och då ber de att få återkomma en annan gång i stället, säger hon och skrattar.

Sjuksköterska i grunden
Susanne Rolfner Suvanto är sjuksköterska i grunden och har bland annat jobbat som projektledare på Sveriges kommuner och landsting och som utredare på Socialstyrelsen. När hon inte arbetar med kvalitetsplanen för äldreomsorgen föreläser hon om äldres hälsa genom det egna företaget Omvårdnadsinstitutet.

Hur avgör man vad som är god kvalitet i vården och omsorgen? Vårdföretagarna brukar ju till exempel hävda att personaltäthet inte är ett relevant kvalitetsmått…
– Ibland kan vi visa med forskning att det stämmer och ibland att det inte stämmer. Då måste man ha klart för sig vad man menar med kvalitet.
– Jag brukar säga att kvalitet inte behöver kosta, men att det måste få kosta. Vi behöver fler händer i vården, men händerna måste också veta vad de ska göra. Så pass luddig eller komplex måste man vara. Man måste klara av att tänka inte bara två utan tre tankar samtidigt. Hur mycket kan man påverka på nationell nivå när kvalitet ytterst uppstår i mötet mellan den som ger vård och omsorg och den som är mottagare.

Det är mer komplicerat att utreda ojämställdhet än att bara se det som om skillnader alltid är till kvinnors nackdel.

Hur ser ni på utmaningarna som kommer av att vi lever allt längre?
– Det är många som undrar hur vi ska klara det här, och mitt svar är: vad har vi för alternativ? Att vi blir allt fler äldre har vi ju grundlagt själva, med en god barn- och mödrahälsovård, med vaccinationer, rent vatten, bra bostäder, bra utbildning och bra mat. För varje barn som föds har vi faktiskt en sjuttioårig planeringshorisont inför ålderdomen. Det är ganska gott om tid. Ekonomi är alltid väldigt viktigt men det är också mycket av en prioriteringsfråga.

Jämställdhet i fokus
Ett område som regeringen velat sätta särskilt fokus på med utredningen är jämställdheten. Hur kommer det att synas i betänkandet?
– Vi har i varje avsnitt tittat på vilka data som finns utifrån variabler som kön, etnicitet, sexuell läggning och så vidare. Här kan man konstatera att data som rör kön och personer över 65 traditionellt sett har varit bristfälliga, på grund av att man sett äldre som en homogen grupp. Vi har brutit med detta synsätt och har antagit ett intersektionalistiskt perspektiv som synliggör olikheterna.

– Men det är mer komplicerat att utreda ojämställdhet än att bara se det som om skillnader alltid är till kvinnors nackdel. Till exempel så sker den största andelen självmord hos män över 85. Och det är inte aktiv dödshjälp, det är depressioner som är behandlingsbara och som går att förebygga. Ändå upptäcker vi dem inte, trots att männen pratar lika mycket om sina känslor som kvinnorna när de besöker primärvården. Men kanske på ett annat sätt.

Slutbetänkandets lite ovanliga namn kläcktes av sig själv i ett samtal mellan Susanne Rolfner Suvanto och en en kvinna med demenssjukdom. De pratade om vad som utmärker en bra undersköterska, varpå kvinnan svarade ”det är någon som kan läsa mig”.

Vad kommer denna utredning att åstadkomma som tidigare utredningar har misslyckats med?
– Vi har jobbat väldigt öppet med utredningen och har hela tiden frågat personer i verksamheterna, myndigheter, organisationer och andra utredningar, ”är det detta som är problemet?”, ”har vi rätt bild?”. Vi har också frågat ”vad kan vi göra?” och bett människor att berätta konkret hur de vill att det ska vara.

– Min ambition har varit att när man öppnar betänkandet ska man känna igen sig, oavsett om man håller med om slutsatserna eller inte. Man ska förstå hur vi har tänkt, känna igen den vardag som beskrivs.

Text Rikard Johansson Foto Jane Rogoleva