Tankar kring telefåneri
Jag är ingen telefonmänniska, det ska sägas med en gång. Så, kanske är min telefon besviken på mig, kanske känner den sig underutnyttjad: Den här trista mänskan har en mängd kontakter men ringer ju aldrig upp någon, funderar den. Kanske har telefonen bestämt sig för att hjälpa mig på traven genom att ta ett namn i högen och ringa upp.
Ett tag ringde den upp i bokstavsordning. Den började med att ringa Mona och det samtalet visade sig vara bra, för hon hade något att berätta som jag behövde veta. Sen ringde den Monica, som blev jätteglad för att jag äntligen hörde av mig. Så även detta samtal hade en mening. För att visa telefonrackarn vem som bestämmer började jag nu låsa skärmen så snart jag skulle lägga den ifrån mig. Jag har också lagt in ett standardmeddelande ”Fickringning. Förlåt” att avlossa som sms när det bär till nästa gång.
Nu ska sägas att telefonen är alldeles utmärkt i alla andra sammanhang som förr inte hade ett dugg med telefonerande att göra – som att fotografera, hitta vägen, skicka bilder och så. Kanske jag borde skaffa en telefon som bara är till för att prata i?