Har de inget hut i kroppen?
Jag ska inte klaga. Hittills i mitt liv har jag inte blivit åldersdiskriminerad, varken i arbetslivet, eller på grund av stigande ålder.
Något år efter fyllda 65 och fortfarande kvar i arbetslivet, tycker jag att jag har en guldsits. Men när jag hör yngre vänner våndas över arbetslivet redan i 40-årsåldern och deras frågor kring sin attraktionskraft på arbetsmarknaden, blir jag orolig. De har ju nästan hela arbetslivet framför sig. Och när äldre, då ofta efter avslutat yrkesliv och efter det magiska 65-årssträcket, berättar om horribla och nedlåtande bemötanden bara för att de är äldre: Lite långsamma i kön i affären, eller efter en oinitierad fråga om digitala lösningar, eller ärligt talat när som. Då blir jag både förbannad och upprörd.
Hur kan dessa människor bete sig så mot vem det än vara månde? Har de inget hut i kroppen?
Min senaste historia om hur det kan gå till, lyder som följer:
Lena, vi kan kalla henne så, är över 80 år. Frisk och kry, aktiv i vardagen, älskar friluftsliv och engagerar sig i stadens olika organisationer. En dag blir Lena påkörd och får en höftfraktur. Läkaren säger att hon är för gammal för en höftoperation och i stället proppas hon full med smärtlindrande tabletter.
Lena blir en skugga av sitt forna jag och hennes vänner och bekanta känner inte igen henne. Men Lena är en tjurig och enveten kvinna. Trots dessa motgångar orkar hon propsa på en second opinion och möter en läkare som säger:
Det är klart att vi ska operera dig och att du ska få en ny höft.
Lena sätter in sin allra mest intensiva rehabiliteringskraft efter operationen och är förvånansvärt snabbt på fötter igen, deltar i allehanda aktiviteter och ses skynda fram på stadens gator med sin rollator.
Och vad lär vi då av detta? Kanske att man måste vara om sig och kring sig. Att inte acceptera vare sig nedlåtande kommentarer eller ett nej från en auktoritet, även om det kommer från en läkare.
Läs mer på Seniorvärlden här