”Viktigast var att ha kul på isen”
När Vinter-OS 2022 avgjordes i Beijing stod en svensk skridskoåkare återigen i fokus. Senast det hände var 1988 när Tomas Gustafson tog dubbla guld vid OS i Calgary. Nu berättar skridskolegendaren om sina OS-guld, tiden efter karriären och om sin förhoppningar på Sveriges nya medaljhopp.
– Det är jättekul att skridsko återigen hamnar i fokus bland stora delar av svenska folket, och det finns skäl till att vara optimistisk. Efter VM-gulden 2021 har Nils varit överlägsen i världscupen och det största hotet mot medalj är ingen konkurrent utan covid-19.
– Får han bara koncentrera sig på sin uppgift så är han storfavorit på 10 000 meter, och en av favoriterna på 5 000 meter där konkurrensen är tuffare.
Uppväxt präglad av idrott
Ett eller två OS-guld från Sveriges nya skridskostjärna kan leda till att fler barn och ungdomar får upp ögonen för skridsko, och det var delvis genom OS-guldmedaljören Johnny Höglin som Tomas själv sögs in i sporten. Under uppväxten i Eskilstuna på 1960-talet kretsade det mesta kring idrotten. På sommaren spelade kvarterets barn fotboll, hoppade höjd och anordnade egna cykellopp. På vintern samlades de vid isbanan.
– Spontanidrotten fanns utanför dörren, och i tioårsåldern lockade min syslöjdslärare Ingegerd Höglin, syster till Johnny, med mig till skridskoklubben Eskilstuna IK. Jag fastnade direkt, inte bara för sporten utan för gemenskapen i omklädningsrum sex på Isstadion i Eskilstuna.
– Det var en fantastisk uppväxt. Via Facebook har jag fortfarande kontakt med mina gamla kompisar från den tiden och från karriären. På ett sätt har den kontakten ett större värde än alla medaljer, säger Tomas som fyller 63 år under 2022.
Ingen spikrak resa
Resan mot toppen var inte spikrak. Tomas vann visserligen ungdoms-SM vid sitt första mästerskap, men året efter lyckades han inte kvalificera sig. Först fem år efter den första segern lyckades han återigen vinna ungdoms-SM.
– Det viktigaste för mig då var att ha kul på isen, och jag tror man har tappat lite av det i ungdomsidrotten i dag. Det är för mycket krav. Först i 16-årsåldern blev det allvar när jag kom med i ungdomslandslaget.
Plötsligt omgiven av stjärnor
Efter att ha vunnit junior-VM två år i rad blev Tomas uttagen i den svenska truppen till OS i Lake Placid 1980, en stor upplevelse för en 20-åring. Plötsligt ingick han i samma landslagstrupp som Sven-Åke Lundbäck och Ingemar Stenmark och vart han än gick stötte han på världens bästa idrottare.
– Jag hade jättemycket energi, men den kom inte ut på rätt sätt. Det är så mycket runtomkring ett OS som kan ta fokus, vilket det gjorde då, och jag hade inte en chans på medalj. Fyra år senare, i Sarajevo, hade jag lärt mig läxan.
Det mesta var som vanligt
Sveriges Radio har på sin hemsida listat Sveriges mest klassiska OS-referat genom tiderna och på listan finns bland annat Tomas skridskoguld på 5 000 meter vid OS i Sarajevo 1984 och även silverloppet på 10 000 meter. Framgångarna i Sarajevo blev Tomas definitiva genombrott i de svenska stugorna, men innebar ingen radikal förändring i livet.
– Nej, det mesta var som innan fast lite mer uppmärksamhet i media. Det var inte så att sponsorerna stod på kö efter mitt OS-guld. Jag levde som ett proffs, det vill säga satsade stenhårt på min sport, men hade inga pengar. Med tiden fick jag lite mer uppbackning av klubben så jag kunde åka på träningsläger i Tyskland.
Tomas hade också stor uppbackning hemifrån av sina föräldrar som var på plats i Sarajevo och såg guldloppet tillsammans med idrottsintresserade Prins Bertil. Året efter OS gick hans pappa, Sven Gustafson, bort i cancer, vilket blev början på en känslomässig tuff period för Tomas.
– Två år innan OS 1988 hade jag inte kunnat försvara mitt guld, men jag bestämde mig för att göra allt för att komma i toppform och ge mig själv chansen. På ett sätt var det en seger att bara starta och att sen vinna dubbla OS-guld var helt fantastiskt.
Tältade på fotbollsplan
För OS-gulden 1988 tilldelades han Bragdguldet, Jerringpriset och Victoriastipendiet som numera heter Victoriapriset. Av alla stora svenska idrottare är Tomas den enda som har vunnit Victoriapriset vid två tillfällen.
– Det är hedrande. När jag tog emot Victoriapriset första gången 1982 blev det något missförstånd vad gäller boendet. När jag anlände till Öland kvällen innan ceremonin var det mörkt så jag slog upp mitt tält på en gräsplätt, som jag på morgonen upptäckte var en fotbollsplan.
– Innan jag anslöt till programmet tvättade jag mig i havet. Kay Wiestål, som arrangerade Victoriadagen, blev lite chockad när han hörde detta och fixade ett boende till nästa natt. 1988 var jag lite mer rutinerad.
Rullat på med kursverksamhet
Tomas hade inga större planer för livet efter karriären och hade ett tag svårt att sätta värde på den kunskap som han hade byggt upp. 1994 fick han en förfrågan om att hålla i en kursverksamhet och sedan dess har det rullat på med kurser, medarbetarundersökningar och inspirations- och coachföreläsningar.
– Jag har haft många spännande uppdrag genom åren på små och stora företag, och har även varit delägare i ett bolag med fokus på ergonomi. Sen har jag haft uppdrag i Sveriges Olympiska Kommitté och Internationella Olympiska Kommittén.
Med åren tappade han kontakt med skridskosporten och fokuserade i stället på barnens idrottande, bland annat konståkning och skidor. Som naturmänniska och boende precis vid Mälaren har han dock varit ute och åkt skridskor på sjön.
– Det är en härlig känsla att ge sig av med en ryggsäck på ryggen en solig vinterdag. Är det bra is kan du åka ända till Stockholm. Nuförtiden cyklar jag mer, det är ett bra sätt att hålla formen.
Ny karriär som kommentator
För två år sedan fick han en förfrågan från mediehuset NENT, med kanaler som TV3, TV6 och Viaplay, om han var intresserad av att kommentera deras skridskosändningar. Han berättar att han först var tveksam, dels eftersom han hade varit borta från sporten i så många år och dels för att han är en blyg person som inte gärna söker sig till rampljuset.
– Det var lite skrämmande, men jag gillar samtidigt utmaningar och nu ångrar jag inte en sekund att jag tackade ja. Som kommentator har jag fått vara med under den resa som Nils har gjort de senaste åren och det var helt fantastiskt att få uppleva VM-gulden 2021 och de världsrekord han har satt.
– Senare i år kommer allround-VM och världscupfinaler som jag ska kommentera, och nu vid OS kommer jag sitta hemma och kommentera för mig själv, haha.
- Tomas Gustafson
Ålder: 62
Familj: Elisabet (fyra gånger världsmästare i curling och OS-brons 1998), barnen William, 22 år och Emelie, 18 år.
Bor: Sunnersta, Uppsala.
Fritidsintressen: Cykling.
Största idrottsögonblick som utövare: OS-guldet på 10 000 meter i Calgary 1988. - Meriter:
1982 – Europamästare (allround)
1983 – silver i VM (allround)
1984 – OS-guld 5 000 m, silver 10 000 m
1986 – brons i EM (allround)
1988 – Europamästare (allround)
1988 – OS-guld 5 000 m och 10 000 m
1990 – silver i EM (allround)
Fotnot: Nils van der Poel, född 25 april 1996 är regerande världsmästare på 5 000 meter och 10 000 meter samt världsrekordinnehavare på båda distanserna med tiderna 6.01,56 respektive 12.30,74. Vid vinter-OS i Beijing vann han OS-guld på båda distanserna, 5 000 meter och 10 000 meter. Den första på ny olympisk rekordtid och den andra på ny olympisk rekordtid och ny världsrekordtid.