Ulla Jonsson tycker att den sociala isoleringen i vardagan är svår. Men är glad över de extra timmar hon fått för utevistelse.

Ulla, 89, blev fånge i sitt hem

När biståndshandläggaren bara beviljade Ulla Jonsson, 89, en timme promenad/utevistelse per vecka, överklagade hon beslutet till Kammarrätten. Efter åtta månader fick hon äntligen rätt till ytterligare fyra timmar per månad.
Men hela förra sommaren var hon instängd i sin lägenhet i Spånga norr om Stockholm.

– Biståndshandläggaren kommer hit en timme per år och beslutar om ens behov. Det tycker jag är uselt, säger Ulla Jonsson med eftertryck.
Man kan inte tro att kvinnan framför mig fyller 90 år nästa år. Visserligen sitter hon i rullstol, ena benet amputerat sedan en felbehandling. Hon har också problem med synen, som stadigt försämras sedan hon fick sjukdomen – gula fläcken – oturligt nog den torra som inte kan behandlas.
Och som inte problemen var till ända där, så har hon också astma och kool. Men trots alla krämpor bär hon sin ålder med hållning, och man skulle kunna tro att hon är betydligt yngre, kanske rentav runt 70.

”Känner mig missanpassad”
Ulla Jonsson är stridbar och hon låter sig inte placeras i ett hörn bara för att buga och tacka.
– Jag tyckte att jag kom ut för lite och började bråka med min biståndshandläggare. Det finns saker jag kan göra själv med hjälp av min elrullstol. Men jag är ensamstående, har inga barn och knappt några vänner kvar i livet. Och behöver lite extra hjälp ibland, säger hon.
Vi sitter i hennes lägenhet vid Spånga torg, 72 kvadratmeter har hon i dag, större än vad hon tidigare har varit van vid. Här har hon liv och rörelse omkring sig, eftersom lägenheten vetter ut mot Spånga torg. Solen lyser in i lägenheten och utanför håller körsbärsträden på att slå ut.
– Synen försämras långsamt och det är skit, säger hon utan omsvep.

Jag tyckte att jag kom ut för lite och började bråka med min biståndshandläggare.

– Jag känner mig socialt missanpassad, kan inte längre läsa en dagstidning eller följa med i samhällsdebatten. Jag ser så dåligt att jag inte uppfattar ansiktsdragen och jag kan inte läsa undertexten när det är film på tv. Men jag lyssnar på radio för jämnan.
En ny tv-apparat, föreslår jag.
– Varför ska jag investera i allt detta. Jag vill hellre dö, säger hon drastiskt.
– Jag tycker att jag ska få välja dödshjälp om jag skulle bli väldigt sjuk. Vem äger mig, säger hon retoriskt.

Deltidspension vid 60
Det är just den sociala isoleringen som Ulla Jonsson tycker är svårast och det är också den som gör att hon har svårt att sova på nätterna, och visst gör det att hon känner sig nedstämd emellanåt.
Samtidigt verkar hon ha glöden kvar, den hon var känd för när hon arbetade som kontorist med ansvar för ekonomi och personalfrågor.
När hon var drygt 60 gick hon i deltidspension, tog hand om sin mamma och pappa i Uppsala, började läsa på Senioruniversitetet och hade det riktigt bra, minns hon.
– Jag gick konstkurser, målade, läste litteratur- och musikkurser.

Amputerade benet
Hennes konstintresse avspeglar sig i all den konst hon har på väggarna i vardagsrummet, somligt köpt, somligt vunnet i konstlotterier under arbetslivet.
Förändringen kom när hon tvingades amputera höger ben, strax nedanför höften, för nästan 15 år sedan
– Läkaren upptäckte inte att jag hade åderförkalkning, utan jag fick gå med svår värk under lång tid. Till slut åkte jag in akut, då var benet dött och jag fick amputera. Det var då jag fick hemtjänst.
Hon har fått ersättning för vårdskada, men än i dag anklagar hon läkaren på vårdcentralen, som hon menar missbedömde hennes sjukdom.

Gläder sig åt fyra timmar extra
Men det här ska inte bli en klagosång över det som skett och inte längre går att göra något åt. Förutan sin självständighet, vilja och önskan att få besluta om sina egna behov, hade hennes situation kunnat vara betydligt sämre.
– I dag är jag nöjd med mitt bistånd och min hemtjänst. Det är väl tre eller fyra som kommer till mig regelbundet. Jag har 25 minuter varje dag, en extra halvtimme på måndagar och fredagar för promenad och så kan jag följa med och handla på onsdagar om jag vill.
Mest av allt gläder hon sig över de extra fyra timmarna som en fredag räckte till en fika på torget, bankomatuttag, inhandling av en pelargon och besök i second handbutiken.
– Men mest av allt skulle jag vilja komma ut i skogen, känna dofter av blommor och träd, men det verkar vara ogörligt, säger Ulla Jonsson.

Lyssna på Ulla Jonsson på poddradio

Text Ullacarin Tiderman Foto Ullacarin Tiderman