Får de någonsin lön för mödan?

Uttrycket att få lön för mödan är ett talesätt som är självklart, näst intill en sanning på vår arbetsmarknad och att vi tar för givet att vi ska få en skälig lön och rättvist betalt för våra arbetsinsatser. Så att vi har mat på bordet, kan betala hyra och räkningar. 

Detta uttryck har litet värde för många människor som vi möter på resa i Ecuador, Peru. Bolivia och Colombia. De små butikerna, små hål i väggen, som vi ser på gatorna i Quito, Ecuadors huvudstad, exempelvis. Här sitter fadern i familjens företag och byter sulor på nedgångna skor, såväl träningsskor som boots och högklackat. Det kostar ingenting. Eller det vill säga – det kostar, men obetydligt för oss från Europa.

Eller de kvinnor, vendadoras, försäljerskor i La Paz, Bolivias huvudstad, som med värdighet erbjuder sina varor på gatumarknaden. Varje morgon vid 4-tiden hör jag dem komma och de lägger varsamt ut plastdukar där de placerar knippen av blommor; gladiolus, nejlikor, rosor, frukt eller andra varor till försäljning.
Här vid sina små stånd, på smala trottoarkanter, sitter de hela dagen på en liten pall, eller upphöjda på några filtar och binder vackra buketter till hugade spekulanter. En del sitter kvar långt efter mörkrets inbrott, fram till sju, åtta på kvällen då mörkret gör det svårt att se blommornas färgprakt.

Och alla ungdomar som arbetar långa dagar på vandrarhem, i restauranger och på resebyråer, eller de unga män som agerar hoppilandkalle på båtar som tar turister till drömlika paradisöar. Deras arbetsdag sträcker sig från tidig morgon till sena kvällar, 15 till 17 timmar per dag för en usel lön. Och de säger, med ett urskuldande leende, att de är beroende av dricks, för att de ska få det att gå runt – men att det självfallet är frivilligt.

Och alla de försäljare som i mängder vandrar sandstränder fram och tillbaka vid den karibiska kusten i Colombia och erbjuder souvenirer, öl och läsk, glass, pärlhalsband, exotiska frukter uppskurna i plastmuggar, klänningar och shorts – allt från några tior, inget över hundralappen. Många kommer från det krisdrabbade Venezuela och konkurrerar med den lokala befolkningen om enkla jobb för att försörja hem och familj.

Kevin från Venezuela, är kring 20, kanske tio år yngre än våra egna barn. Han blir uppriktigt glad när vi i våra solstolar beställer öl och lunch till klockan två och beklagar att vi inte ska komma tillbaka nästa dag. Och om vi vill får vi gärna lämna lite dricks – om vi är nöjda med hans tjänster.
Och plötsligt blir Kevin en av ”våra” ungdomar som man önskar en fungerande framtid, framgång och ett bra liv.
Här gäller för väldigt många, så väl för unga som gamla – långa, långa arbetsdagar, osäkert socialt skyddsnät och en betalning som knappt räcker till det nödvändigaste.
Och jag kan inte låta bli att fundera – känner de någonsin att de får lön för mödan.