Flickdoktorn som missionerade

Den första utlandssvensk jag lärde känna hette Marianne och var missionär i Liberia. För en tonåring, som aldrig suttit i ett flygplan, var hon en spännande person.

Direkt efter gymnasiet började jag funderade över hur jag kunde hälsa på Marianne, som nu var inne på sin andra period i Afrika. Efter besök på sjömansförmedlingen i Stockholm blev det påhugg på en båt, dock bara till England.
Tänker på min vän Marianne när jag läser om Greta Nilssons öden och äventyr. Svenskfödd, men huvudsakligen uppvuxen i Finland, for hon som 22-åring 1919 till Mongoliet och Urga, numera Ulan Bator.
Under förhållanden jag gärna besparar läsarna arbetade hon som sjuksköterska (detaljerna finns i boken ”Guds sändebud i Mongoliet” av släktingen Anita Öhborg).

Missionerandet gick nu tydligen inget vidare, däremot tycks hon ha varit en skicklig sjuksköterska. Enligt författaren ska Greta Nilsson ha behandlat nära tusen patienter per månad i sitt iskalla kök och därtill företagit ett 50-tal sjukbesök till häst, ibland i över 40-gradig kyla.
År 1923 tar krafterna slut och ”flickdoktorn”, som hon kallas, reser till Peking för att vila upp sig. Hon får smak på nöjeslivet i utlandskolonin och boken antyder även att hon skulle haft en ”otillbörlig kärleksrelation”.
När det 1924 är dags att lämna Kina har Greta Nilsson blivit beroende av starka läkemedel och då morfinförrådet på båten tar slut väljer hon, blott 31 år gammal, att taga sig av daga.

Själv kom jag aldrig till Liberia. Men efter över fyra decennier är kontakten med Marianne återupptagen och vi ses var sommar i Småland.
Intuitivt anar jag att hon – utan jämförelser med Greta Nilsson – som barnmorska i Afrika nog sett och upplevt en del utöver det vanliga.
Kanske är det delvis därför som, tänker jag, få av mina vänner trampar vår jord lika självklart som Marianne.