När jag drack te med Dubček

Under en reportageresa till Slovakien besöker jag Alexander Dubček-platsen, ett stenkast från stadens mäktiga borg. Där finns en staty av den världsberömde reformkommunisten och jag står en stund i vördnad framför den

Minnena från december 1989 återkommer. Några veckor tidigare har den tjeckoslovakiska regimen fallit i vad som kom att kallas ”sammetsrevolutionen” (inga liv spilldes).
Jag är i Prag med fotograf Micke Jonsson och i det turbulenta läge landet befinner sig i verkar vad som helst möjligt.
– Min fru har en väninna som hyr ut sin övernattningslägenhet till Alexander Dubček, berättar journalistkollegan Mirek.
– Tror du jag kunde få träffa honom?
– Vi kan pröva…

Efter mycket om och men sitter så jag och fotografen en januaridag 1990 i parlamentets nyvalde talman Alexander Dubčeks tjänsterum.
– Ni är de första västerländska journalisterna jag träffar efter omvälvningen, berättar han och sekreteraren bjuder på te.
Frågorna har vi fått lämna in i förväg och får skriftliga svar. Så det blir en lättsam liten tebjudning.
– Hur gammal är Ni? Bara 33? Pozor (Se upp)! Tänk på vad som hände Kristus i samma ålder..! säger vår värd till reportern och skrattar.

Herr Dubček, Ni måste vara en stark människa som gått igenom så mycket?
– Asi jo (Antagligen), svarar han och berättar med sorgset ansiktsuttryck att hemliga polisen fanns på plats till och med vid sonens bröllop.
När det ska tas bilder blir han åter glad.
– Det får inte se konstruerat ut! förklarar legendaren och lägger helt sonika ena armen om journalistens hals och ler varmt.

Några år senare omkom Dubček i en bilolycka, men än i dag har han en särskild plats i många äldre tjeckers och slovakers hjärtan.
Denna vårdag, framför statyn i Bratislava, är tacksamheten stor över att en gång ha fått sitta och dricka te och samtala med en av1900-talets om inte allra främsta så mest omtyckta och beundrade statsmän.

Text Sören Viktorsson