Tiden går inte att vrida tillbaka

Läser i husorganet Jönköpings-Posten om en blott 67-årig man som vårdas på hospice. Det är en inrättning för palliativ vård, det vill säga där de medicinska möjligheterna är uttömda och fokus nu ligger exempelvis på smärtlindring. Mannen har haft ett gott liv och är välsignad med stor familj.

”Det måste vara outhärdligt långsamt att bara ligga och vänta på döden utan att ha någon familj”, säger han och yngsta dottern sitter med under intervjun.

Orden fastnar i mitt sinne. Säkert har den sympatiske mannen i mycket rätt. Men för den som är barnlös och i vuxen ålder har flyttat till ett land där det inte finns någon egen släkt, föder tankarna också oro.

Ringer min ungdomsvän Matz, som sedan decennier jobbar inom geriatriken i Göteborg.

– Visst är familj ett stöd. Men i dag har många äldre personer sina barn och barnbarn geografiskt utspridda, kanske bor en del av dem till och med utomlands, förklarar han.

Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.

Vi pratar länge om åldrandets villkor. Hur perspektiven ovillkorligen blir snävare och synfältet smalare.

– Fast, säger min sakkunnige vän, mycket handlar om hur du levt ditt liv. Den som exempelvis reser mycket, träffar nya människor och håller hjärnan i gång med hobbyer eller studier brukar lättare kunna möta ålderdomen.

Finemang, tänker jag. Får försöka orka mig ut till flygplatsen i Vanda några gånger till och kanske ta en kvällskurs i västgrönländska …

Kommer så att tänka på Too-Tickis bevingade ord i Tove Janssons Trollvinter: Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig. Tiden kan man ju inte vrida bakåt, felaktiga handlingar kan inte bli ogjorda, förflugna ord har redan sårat och meningslösa dispyter stulit andlöst med energi.

Men om man nu i kraft av sin senioritet litet bättre än tidigare kan klara av att leva med osäkerheten, väntar kanske ännu något gott bakom hörnet.

Det är en trösterik tanke och just det som lugnar mig.

Läs fler inlägg på Seniorvärlden

Text Sören Viktorsson