Även pojkar lider under hederskulturen

Tillhör det åldrandet att man ofta sitter och funderar på vem man är och vem man blivit?
Jag var och är vad man förut kallade ”rödstrumpa”, min unga vuxentid sammanfaller med framväxten av Grupp 8 och Kvinnobulletinen var husorgan och sånger som ”Vi tjejer…” får mig att längta tillbaka.

Samtidigt sitter jag här nu och ägnar nästan all vaken tid åt ett antal ensamkommande pojkar, nu efter några år i Sverige unga män, från ett av världens mest kvinnoförtryckande länder, Afghanistan. Hur hänger det ihop? Det är ett engagemang som vuxit från någon enstaka pojke till ganska många och bildandet av Haninge frivilliga familjehem. En förening som omkring 20 familjer bildat och som har det gemensamma att vi tagit emot dessa ungdomar i våra hem.

På nästan alla upptänkliga sätt försöker jag se till att dessa ungdomar ska få stanna i mitt Sverige, ett land där vi fått kämpa oss till varje millimeter av jämställdhet. Och nu kämpar jag för att väldigt många av de 35 000, mestadels unga män, ska få stanna. I många gymnasieskolor är pojkarna i majoritet och därmed också normbildande. Jag är inte naiv. Det man lärt sig som barn, det sitter i. Vad är det då som gör att jag är så mån om dem, varför jag inte ser dem som bärare av sitt hemlands kvinnoförtryck?

Det som engagerar så hårt är att jag ser hur även de är offer för det patriarkala våldet. Hur traumatiserade de är, hur de flytt från att vara offer för våld eller från att tvingas bli utförare av våld. Det är berättelser som griper tag väldigt hårt. Att leva med så mycket våld skapar en posttraumatisk stress. Jag har aldrig tidigare i mitt liv mött så rädda ungdomar, så förtvivlade. Ungdomar som om sitt hemland säger – aldrig mer.

Det är ungdomar som nästan aldrig pratar om sina fäder men som ständigt pratar om sina mammor. Genom dem har jag börjat älska Afghanska mödrar, det är de som sålt sina smycken och skickat iväg sonen för att han inte ska utsättas för vedergällningar, tvingas utföra blodshämnder eller att tvingas bli en danspojke hos någon av bygdens stormän. Flickor kan tyvärr inte skickas iväg utan att dö/misshandlas, våldtas. Dem gömmer man.  Mobiltelefoner finns och när det fortfarande finns en mamma i livet så går det många budskap om att sköta sig, göra nytta, vara lydig, inte vara till besvär, sköta skolan. Men för andra finns inte mamma kvar i livet men ständigt i minnet, ständigt med längtan.

Det är pojkar som varit utsatta för gruppvåldtäkter av maskerade män när de varit kidnappade i utpressningssyfte och som identifierar sig med skammen. Det är pojkar som varit danspojkar med ständiga sexuella övergrepp. Vet ni att Migrationsverket/domstolen inte ens erkänner att ett sexuellt övergrepp på pojkar är ett sexuellt övergrepp. Man använder konsekvent lagstiftningen som gäller misshandel. Men pojkar kan våldtas!!!

Jag tror inte någonting i livet är lätt. Vi kommer alltid att få kämpa för jämställdheten, men vi måste också se när den kampen måste ta sig nya former. Och en form är att stödja och uppfostra de pojkar/unga män som flyr från det patriarkala våldet. Få dem att landa hos oss, ge dem goda exempel genom hur vi beter oss hemma, stå på oss. Hit hör en tydlig lagstiftning också och jag är en av dem som anser att hederskulturbrott ska vara en egen brottsrubricering.

Ibland tänker jag att detta är min sista strid. Men vilken strid, kanske min viktigaste! Jag kan bara inte se på hur ljuset slocknar i ögonen på unga människor på sin 18-årsdag – varken hos unga kvinnor eller unga män!

För tredje året har jag och min man en ung man boende hos oss och ännu är inte hans ärende klart!

Fler inlägg på Seniorvärlden.

Senaste artiklarna