De digitala verktygen har blivit Vera Sundbergs fönster mot vänner, släktingar och världen.

Coronan satte fart på Veras digitala liv

Vera Sundberg, 88, bryter isoleringen med hjälp av digitala verktyg.
Vad kommer att finnas kvar när livet återgår till det normala efter coronan?
– Allt! utropar hon.

– Här gäller det att inte klättra på väggarna utan hitta på något.
Isoleringen slog till i mars 2020, trots att Vera Sundberg bor mitt i Stockholm. Den fyrfiliga Sveavägen brusar utanför, Stadsbibliotekets runda torn på andra sidan korsningen, fem busslinjer utanför dörren.
– På sätt och vis är det värre här. Folk med villa i en förort kan träffa andra i trädgården. Jag blev väldigt isolerad, kände mig väldigt ensam från början, säger Vera. 

Som gammal högstadielärare satte hon upp ett schema. Morgongympa med Sofia på teve klockan 10, ett par kilometers promenad. Olika projekt: Städa skåp. Klistra in foton i pärmar. Hon visar en pärm där hon samlat kort, klipp och egna små texter om sitt coronaår.
Damma böcker. Läsa gamla brev. Matbröd och kakor.

Vera hittade nya parker på sina promenader, och drog igång ett skulpturprojekt som nu spridit sig till andra fotograferande seniorer i trakten. Nytt fotoprojekt på gång: Att fota vackra portar i omgivningen, både moderna, funkis och jugend. Bilderna ska bli en tävling så småningom. 

Räddad av smartphonen
När vädret tillåter umgås hon med jämnåriga vänner och med barnens familjer, runt caféborden på innergården där vi sitter. Vera bjuder på kaffe och hembakt.
– På lördag fyller min son år och då kommer alla mina barn och barnbarn. Om det inte ösregnar. Hemma har jag inte haft en själ, inte städhjälp, inte fönsterputsare. Jag har varit strikt.

Jag swishar hej vilt, det är otroligt bekvämt.

Vera fick sin första dator efter pensioneringen på 90-talet. Hon har googlat mig innan jag kom. Sin första smartphone fick hon vid 85.
– Den har mer eller mindre räddat mig från att bli alltför deprimerad under den här tiden.
När hennes yngsta barnbarn fyllde 10 hjälpte dottern henne att installera videoappen Zoom, så att alla kunde se varandra i varsin ruta och kunde se gossen blåsa ut ljusen. 

Svettigt med ansiktsmask
– Det blev kaos när vi skulle sjunga för honom, vi lyckades inte sjunga unisont, skrattar Vera.
Vid ett annat videokalas var det deltagare både i Sverige och i Israel.
– Märkligt och roligt.

Dotterns familj tog ett par karantänveckor i Veras torp i Östergötland, så att hon skulle kunna komma dit sen, utan smittorisk.
– Min otroligt snälla svärson kom och hämtade mig. Jag satt i baksätet och hade ansiktsmask, men det var så svettigt så den tog jag av mig.
Annars ger den bärbara datorn och mobilen kontakt med omvärlden.
– Man får vara glad att man har sitt huvud i behåll. Att hänga med och inte ge upp är ett sätt att hålla sig ung. 

Swishar ”hej vilt”
Hon verkar hantera det mesta även om hon blir stressad när hela texter ibland plötsligen försvinner. Självkritiskt säger hon att det är dålig ordning på filer och mappar.
Hon är ändå mer van än många jämnåriga. En vän var intresserad av en viss författare, och Vera föreslog att hon skulle googla namnet. ”Googla”, sa vännen frågande, ”vad är det?”

Vera tror på Anders Tegnell och kör den strikta linjen. Dottern går till apoteket åt henne, och snälla Niklas i Icabutiken plockar ihop hennes varor och ställer utanför dörren. Sen backar han några steg, medan Vera swishar pengar från mobilen. Hon tycker att betalappen är toppen.
Ibland köper hon frukt i ett torgstånd på Odengatan.
– Jag swishar hej vilt, det är otroligt bekvämt.

Skriver på Facebook
Det digitala tycks ha tagit sig in i Veras vardag.
Hon har handlat från nätet. Hon skriver i släktföreningens Facebook-grupp. Som en av de äldre i sällskapet kan hon berätta om barndomen på 40-talet, om dåtida matrecept och annat.
I somras fick hon en ny hjärtklaff. Efter operation och konvalescenthem gick hon in på Vårdguiden och läste sin journal. Där hade personalen registrerat allt hon ätit, hur långt hon promenerat, EKG och blodtryck, medicinering och rehabilitering.

Hon tror att allt hon vant sig vid kommer att finnas kvar efter coronan.
– Jag har haft en väldig glädje av det. Och tänk att man kan fotografera med
telefonen och slipper släpa med sig en stor kamera.
Vad skulle du säga till någon som är skeptisk?
– En gammal skolkamrat är isolerad. Köp en smartphone, sa jag. Ditt barnbarn kan komma och hjälpa dig.

Text Roland Cox Foto Roland Cox

stLight.options({publisher: "53875c69-490e-4fdc-88e8-0bb167809031", doNotHash: false, doNotCopy: false, hashAddressBar: false});