Vi måste prata om äldreomsorgen
Jag vill att vi pratar mer om äldreomsorgen – och jag tror att det samtalet måste börja i våra erfarenheter. En halv miljon personer jobbar inom vård och omsorg. Flera hundratusen äldre har hemtjänst eller bor på äldreboende. De anhöriga är ännu fler.
Efter några vändor på lager, där jag packade varor i kartonger, längtade jag ändå efter att jobba med människor. Jag skrev till närmaste äldreboende och fick direkt börja jobba som vårdbiträde, utan att ens ha intervjuats. De kommande nio månaderna sprang jag omkring på olika demensavdelningar.
Jag lärde aldrig känna de äldre ordentligt, visste inte riktigt vilka olika sjukdomar de hade och vad det innebar, kom inte åt att läsa eller skriva i journalsystemet. Vi var många outbildade timvikarier som kom och gick, som jobbade fjorton timmar långa pass och hade halvdan koll på rutinerna.
Samtidigt briserade en vårdskandal i medierna, där det som uppmärksammades allra mest var blöjvägning. Blöjan som lades på vågen blev en symbol för misstro mot och ett missnöje med äldreomsorgen – men blöjvägning handlar faktiskt bara om att i ett par dagar se hur full blöjan blir, för att kunna välja en lagom stor modell. Inte om att återanvända smutsiga blöjor.
Då och då förfasas vi över någon ny skandal inom vården, men vardagens villkor ger sällan upphov till tidningsrubriker. Omsorgspersonal får en lön de knappt kan leva på, förstör ryggen och stressas sönder av att försöka räcka till. Många äldre övermedicineras, får sällan gå ut på promenader och blir deprimerade av ren tristess.
När jag fick annat jobb skrev jag en bok om min tid som vårdbiträde, men det jag främst vill se är en livlig diskussion om äldreomsorgen. Jag vill att vi uppmärksammar det som redan är bra – men också det som borde förbättras.